Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Vi måste prata om Kevin är skriven av den amerikanska författarinnan Lionel Shriver. Hon ändrade sitt förnamn från Mary Ann till Lionel för att hon ansåg att män hade det lättare än kvinnor. Romanen består av många långa brev från Eva till hennes man Franklin som hon inte längre lever med. Det är många gånger de borde ha pratat om Kevin, men de har bara grälat om Kevin.

Deras son Kevin har dödat flera klasskamrater och en lärare. Varför? Var det föräldrarnas el närmare bestämt moderns fel?

Eva och Franklin var en gång ett lyckliga och förälskade. Livet var perfekt, enligt Eva. Men Franklin var mindre nöjd. Dels gillade han inte att Eva reste ifrån honom så ofta. Dels ville han ha barn. Eva var tveksam. Hon ville inte avstå från sitt arbete. Hon hade startat ett förlag som skrev guideböcker och därför reste hon runt i hela världen. Men när Franklin en dag blir försenad i timmar (detta var före mobiltelefonernas tid) drabbas Eva av skräcken att förlora honom så som hennes mor förlorade sin man, som dog i kriget innan Eva föddes. Eva vill i så fall ha något kvar av Franklin. Så hon beslutar sig för att skaffa barn. Men så fort hon blivit gravid så ångrar hon sig. Hon känner sig ockuperad av en alien. Alla hennes småaktiga och narcissistiska anledningar till att inte skaffa barn finns fortfarande (extra jobb, mindre tid för bara Franklin och hon, tvungen att gå på föräldramöten, att bli en kossa och aldrig bli lika smal och vältränad som före graviditeten, att hennes resande skulle bli begränsat, tristess, småbarn är tråkiga, social degradering, ingen tar en småbarnsmamma på allvar). Hon känner sig upprorisk när Franklin tycker att hon inte ska drick vin längre; hon vill inte avstå från någonting.

När Kevin föds är Franklin överlycklig men Evas onda aningar besannas. Kevin vill inte dia, och hemma med henne skriker han hela tiden. Så fort hans far kommer hem slutar han skrika, och Franklin tror att Eva överdriver. Alla barnflickor slutar snabbt och till slut beslutar Eva sig motvilligt för att själv ta hand om Kevin. Här säger Eva vad hon tycker till barnet i spjälsängen: ”Pappa har du lyckat föra bakom ljuset, men jag vet var jag har dig. Du är en liten skit, eller hur? Mamma var lycklig innan lilla skrikhalsen Kevin kom, du vet va? Och nu vaknar mamma varje dag och önskar att hon vore i Frankrike. Mammas liv är för jävligt, visst är väl mammas liv för jävligt? Vet du att det finns dagar mamma hellre skulle vilja vara död? Hellre än att lyssna på ditt vrålande en enda minut till, finns det dagar då mamma hellre skulle vilja hoppa från Brookklyn Bridge”. Kevin verkar konstant vresig och missnöjd, även när han inte skriker, och är inte intresserad av något. Vid två års ålder talar han för första gången. Eva har för att försöka dra honom ur hans ständig apati satt på ett barnprogram på TV:

”Ja tickintom de.”

Vad sa du?

Ja tickint om de.

Kevin, vad tycker du om?”

Det kunde han inte svara på varken då eller senare.

”Lilla hjärtat? Vad är det du vill ta bort?

Han slog med handen mot TV:n. Ja tickintom de. Täng av.

Eva stänger av och tänkte Herregud han har god smak.

”Kevin, vill du ha en kaka?

Ja hatar kakor.

Kevin, ska du prata med pappa när han kommer hem?

Inte fall ja’nte vill.

Kevin, kan du säga mamma?

Nej.”

Det visar sig att Kevin tycker illa om det mesta. Enda gången han visar någon glädje är när han får förstöra något eller göra någon illa. Eva anser att Kevin är illvillig. Franklin vägrar att inse att hans dröm om det lyckliga familjelivet inte kan infrias. Kevin är för liten, han förstår inte bättre, han är som alla pojkar. Eftersom Kevin visar sig så likgiltig för det mesta, är det svårt att straffa honom och Eva känner sig maktlös.

Vid fyra års ålder börjar Kevin härma vad de vuxna säger genom att upprepa tonfallet och säja ”njänjänjä”. ”Jag smällde till honom. Inte särskilt hårt. Han såg lycklig ut. Franklin, han började bli högljudd. Folk hade börjat vända sig om. Nu började Kevin gråta. Hans tårar kom lite för sent enligt min uppfattning. Jag påverkades inte. Jag lät honom gråta. Herregud, det var ju bara en liten dask. Vilken liten skådespelare.”

Eva är ingen sympatisk person, hon är cynisk, egoistisk och arrogant. Men hon försöker vara en god mamma genom att säga och göra de saker som en god mamma ska. Hon säger också ”Jag älskar dig” till Kevin, vilket är en lögn han genomskådar och härmar med ”njäNJÄnjänjä”. I breven framför Eva äntligen utan mothugg att hon alltid varit övertygad om att Kevin var ett monster och att Franklin mer älskade idén om den friske, lycklige sonen än den verklige Kevin som han aldrig förstod.

Om Kevins brist på empati: ”Att se någon få magen uppskuren på bio är svåruthärdligt om man på någon nivå tänker att det är man själv som utsätts för tortyren. Men Kevin hade upptäckt hemligheten: inte bara att det inte var på riktigt, utan att det inte var han. Genom åren har jag iakttagit Kevin när han tittat på halshuggningar, lemlästning, spöslitning och korsfästelser, och människor som fått magarna uppskurna, spetsats på pålar eller fått ögonen utstuckna, och jag har aldrig sett honom rygga tillbaka. För han kan knepet. Om man vägrar identifiera sig, är splatterfilmer inte mer uppskakande än att tita på när ens mamma gör biff Stroganoff.” Är det såna filmer och TV-program som föräldrar tittar på med sina barn i USA?

Trots allt tvingar hon sig att besöka honom i ungdomsfängelset. Kevin ångrar inget utan är stolt över sin berömmelse. Alla andra unga mördare är bara klåpare, enligt honom. Kevin beklagar sig över att en trettonårig mördare som anlänt till fängelset och tror att han är någon:

”Ett äldre par i lägenheten bredvid hans hade klagat över hur högt han spelade The Monkees på sin stereo klockan tre på morgonen. Helgen därpå hade parets dotter funnit föräldrarna i sina sängar, uppsprättade nerifrån och upp. Så förskräckligt, sa jag. Jag begriper inte hur någon fortfarande kan lyssna på The Monkees.”

”Jag kunde konstatera att denna trettonåriga uppstickare stulit rampljuset på Claveracks, och at detta faktum plågade vår son. Det verkar som om du och jag inte hade behövt vara så oroliga för hans brist på ambition.”

När hon går säger Kevin: ”Du kanske lurar grannarna och vakterna och Jesus och din senila morsa med dina gullegullbesök, men mig lurar du inte. Fortsätt bara om det är guldstjärna du vill ha. Men släpa fan inte hit ditt jävla arsle för min skull. Sedan tillade han: ’För jag hatar dig.’ Jag hade någon sorts föreställning om vad jag borde svara: ’Alltså, jag vet att du inte menar det där’, fast jag visste att det gjorde han visst. Eller: ’Jag älskar dig i alla fall, unge man, vare sig du vill det eller inte’. Men på något sätt förstod jag att anledningen till att jag, denna för övrigt vackra, ovanligt milda decembereftermiddag hamnat i ett smaklöst, alldeles för varmt rum som luktade busstoalett, var att jag valt just sådana färdiga fraser. Så i stället svarade jag i samma opersonliga ton: ’Jag hatar ofta dig också, Kevin’, och vände på klacken.”

En gång när Kevin var 14 år försöker Eva komma honom närmare genom att de ska tillbringa en dag tillsammans och avsluta den med middag på restaurang. Den blir förstås inte alls som hon tänkt sig. Kevin lockar henne att prata om vad hon ogillar med USA. Hon breder ut sig om hur bortskämda, skrytsamma, okunniga och överlägsna amerikanerna är. Den intelligente Kevin påpekar att vad hon säger bevisar att hon själv har alla de där egenskaperna. Betr julen säger Kevin: ”alltså ni vill behålla klapparna och den högprocentiga äggtoddyn men skippa bönerna och den långtråkiga mässan. Dra fördel av det goda utan att behöva betala med resten av skiten. Det kan man kanske säga, medgav jag försiktigt. I vid mening har jag försökt göra det i hela mitt liv. Okej, så länge du slipper undan med det, sa han kryptiskt. Jag är inte så säker på att det alltid kommer att gå.” I efterhand förstår man att han redan då planerade sitt gruvliga dåd, delvis som en hämnd på sin mor.

Inför en skoldans oroar sig skolledningen och föräldrarna för att något ska hända och diskuterar säkerheten i ett möte. ”I ett land med femtio miljoner skolbarn var dessa dödsskjutningar statistiskt sett oviktiga, och jag kommer ihåg att jag kom hem efter det där mötet och beklagade mig över att lärarkåren överreagerade. De hade gnällt över det faktum att det inte fanns tillräckligt mycket kvar av budgeten för att bekosta metalldetektorer, medan de tränade en hel kader av vakter i att muddra varenda unge vid ingången. Och jag gav utlopp åt en del liberal indignation (vilket alltid väckte din motvilja). Det är klart, i åratal har svarta ungdomar och latinamerikanska ungdomar skjutit varandra i pissdåliga skolor i Detroit, argumenterade jag vid en sen middag den kvällen, och det säger man så där i förbigående. När några vita ungdomar, medelklassungdomar, överbeskyddade, med egen telefonlinje och TV på rummet i någon villaförort blir skjutglada, blir det plötsligt en nationell katastrof.”

Just den tiden inträffade den ena skolmassakern efter den andra.

Eva exploderar efter TV-nyheterna: ”Men herregud, någon unge kallar honom bög eller knuffar honom i korridoren och plötsligt är det bara åh, åh, jag tänker skjuta hela skolan, jag står inte ut. Jag blir galen! När blev amerikanska ungar så pjoskiga?

Ja, man måste verkligen fråga sig, instämde du, varför de inte bara går ut på skolgården och slåss lite?

De kanske smutsar ner händerna. Jag vände mig till vår son just som han gled förbi på väg till köket; han hade tjuvlyssnat , vilket han föredrog framför att delta i samtal.

Kevin, brukar aldrig pojkar på din skola lösa sina tvister med vanligt gammaldags knytnävsslagsmål? Kevin stannade och betraktade mig. Han måste alltid överväga ifall något jag frågade honom var värdigt ett svar. Val av vapen, sa han till sist, är halva fajten.

Vad ska det betyda?

Woodham är svag, lönnfet och impopulär. Knytnävar ger låg utdelning. En tjockis har mycket bättre odds med ett 30-millimeters skjutvapen. Smart drag.

Inte precis smart, sa jag upprört. Han är sexton år. Det är gränsen i de flesta stater för att dömas som vuxen. De kommer att kasta bort nyckeln.

Och? Sa Kevin med ett avmätt leende. Killens liv är redan över. Hade roligare medan det varade än de flesta av oss någonsin kommer att få. Kul för honom.

Ta det lugnt, Eva, avbröt du när jag spottade och fräste. Vår son retas med dig."

Men Kevin menade precis vad han sa. Han la också sin mors ord på minnet; han genomförde massakern tre dagar innan han fyllde 16 år.

Romanen är mycket spännande, trots att man från början "vet hur det går", och Eva skonar varken sig själv eller andra i sina brev. Hon försöker får svar på varför Kevin gjorde detta och om det var hennes fel, för att hon inte förmådde älska sin son. Eller var det Franklin, för att han älskade sin son för blint?

Romanen ställer viktiga, ibland obehagliga frågor:

- Älskar alla föräldrar sina barn? Varför älskar de dem redan innan de föds, är det inte mer idén om ett barn än det verkliga barnet som de älskar då?

- Finns det mödrar som inte älskar sina barn? Är det skadligt för barnen? Borde en del kvinnor aldrig skaffa barn?

- Är en del barn födda onda barn, som i själva verket inte går att älska? Eller har de blivit det, genom miljön, dvs främst föräldrarna?

- Vad gör man med ett barn som verkar vara en sadistisk psykopat? Det går ju inte att låsa in det innan det begått ett brott och man har bevis för det?

- Beror skolmassakrerna på att unga imiterar andra unga och vill överträffa tidigare mördare? Beror de på mobbning och utanförskap? Eller på att dagens bortskämda ungdomar inte klarar av motgångar?

- Vill vi alla titta på och prata om våld, som Kevin påstår?

- Hur får vi barnen att göra som vi vill, hur utvecklar vi deras samveten? Genom att de älskar oss och därför vill (fast ofta inte kan) göra som vi vill. Men om barnet inte älskar sina föräldrar? Genom att dra in förmåner? Men om barnet inte bryr sig?

Ja, det är sannerligen en hemsk historia. Men samtidigt, som framgår av citaten, med en viss svart humor. I en intervju berättar författarinnan att medan hon skrev boken blev hon själv övertygad att hon inte skulle skaffa några barn. Hon s a s skrämde sig själv.