onsdag 9 september 2009

En scharlakansröd sång av Mariama Bâ

I Senegal träffas och förälskar sig Ousman och den franska diplomatdottern Mireille. Ousmans far är krigsinvalid och familjen är alltså rätt fattig. Mireilles familj är rik. Därtill kommer olika kulturer, religioner och hudfärg. När Mireilles far upptäcker att hon är kär i en neger, skickar han hem henne till Frankrike.

Men Mireille är envis. Hon är fast besluten att gifta sig med Ousman så fort hon blir myndig. Under de närmaste fyra åren ägnar hon sig åt studier, studentuppror och sexuella förbindelser, men hon är fortfarande kär i Ousman. Och efter fyra år reser han till Frankrike för att gifta sig med henne och tar med henne till Dakar.

Innan dess funderar han på skälen emot att gifta sig med en vit kvinna, en tubab. ”Skulle han våga? De dödas ogillande ansikten förvreds av förakt. Deras minne protesterade. Hämndens åska mullrade. Skulle han våga? Att välja sin hustru utanför gemenskapen var en högförrädisk handling och han hade blivit lärd: Gud straffar förrädarna.” Hans mor kommer inte att acceptera det. Och inte heller hans kamrater, så här säger en: ”Blandäktenskapens tid måste vara förbi. Sådana giften kunde försvaras under kolonialsystemet då de Negrer det gällde kom upp sig i samhället genom sina förbindelser med Vita kvinnor. Man bör välja sin hustru bland sina egna. Dessa Via är rasister. Deras humanism av igår var bara lockbete, vapen för en skändlig utsugning att söva vårt medvetande.”

Fadern, den fromme muslimen Djibril, accepterar stoiskt giftermålet, eftersom denna kvinna samtyckt till att övergå till islam. Men modern Yaye Khady rasar: ”En tubab kan inte vara en riktig svärdotter. Hon kommer bara att ha ögon för sin man. Vi spelar ingen roll för henne. Jag som drömde om en svärdotter som skulle bo här och överta hushållet, jag råkar ut för en kvinna som tänker ta ifrån mig min son. Jag kommer att få gå i köket tills jag stupar.”

Mireille och Ousman får arbete som lärare i Dakar och därigenom tjänstebostad. Men Mireille slipper inte sin svärmors ständiga besök och matlagning (hon föraktar Mireilles franska mat). Och Ousman tar alltid sin mors parti, han är aldrig lojal mot sin hustru. Ofta kommer hans vänner oinbjudna och äter och dricker och skräpar ned. Mireille tycker att de kan vänta tills de blir inbjudna, men så gör man inte i Afrika. En kvinna som är gift med en av vännerna ger henne goda råd. ”Skicka då och då någon vällagad maträtt till Djibril”. Mireille gör så men hånas av sin svärmor för att maträtten inte är tillräcklig riklig, bara lagad på en kyckling i stället för fem. Det är svårt för Mireille att ändra sig och hennes egen man hånar bara hennes försök. Svärmodern säger rent ut: ”Du sitter på min sons pengar. En dag ska jag driva bort dig, på ena eller andra sättet.”

”Ousman ändrade sig inte. Hans vanor, inrotade sedan barndomen, förblev orubbliga. Han föredrog sked framför gaffel. Han kunde sätta sig till bords utan att tvätta händerna.”
”För Ousman var all kompromiss det samma kapitulation. Även när han hade fel var han omedgörlig. Varje kompromiss, varje avsteg föreföll honom som ett uppgivande av sin personlighet.”

Skilda kulturer och den avoga svärmodern bidrar till problem i äktenskapet. Men jag tycker att Ousmans illojalitet, respektlöshet och grymhet mot sin hustru är det stora problemet. Eller ska det kanske också ses som ett kulturproblem, sådana är/blir männen i Afrika pga kulturen?