tisdag 4 januari 2011

Sånt man bara säger av Helena Zweigbergk

Och sånt man bara säger, det är fraser som “det ordnar sig”. Detta är en roman om relationer, men för en gångs skull inte relationen man-kvinna.

Susanne har lämnat sin sambo och hans tre barn, hon kände sig alltid utanför. Hon bor i sommarstugan ensam med en katt. Katten är inte bara sällskap, den är också ett sätt att bränna sina skepp (sambon och hans barn är allergiska mot katter). Hon vill inte göra något, inte planera något, inte ha kontakt med någon. Hon har fått avgångsvederlag från sitt chefsjobb och kan leva på det ett år, om hon är sparsam. Nu vill hon bara tänka på sig själv: “Vara om mig och kring mig. Vara mjuk och snäll och bara ge mig de enkla ting jag vill ha just för stunden. Och jag vill bara ha enkla ting. Sådant som går att äta och klappa och sova i. --- Jag har gjort ett val, fullt medveten om vad jag i och med det väljer bort. Som till exempel mina närmaste.”

Men så ringer hennes lillasyster Louise och behöver hjälp och förväntar sig at Susanne som vanligt ska ställa upp. Louise ska bli vräkt från sin lägenhet, eftersom hon inte kunnat betala hyran, och hennes son Jonas behöver bo hos Susanne “bara några dagar”. Och så kommer tonåringen Jonas: håglös och odräglig. Han sitter framför TV:n, han lyssnar på sin ipod, han klagar på maten men vill inte göra någon mat själv el ens säga vad de ska köpa hem. Han tycker det är kallt och mörkt och läskigt på landet. Han har hoppat av skolan, den är “tråkig och meningslös”. Både Susanne och läsaren blir irriterad på honom. Men samtidigt är han rädd och ledsen, han längtar till sitt hem som inte längre finns och väntar på att mamma ska ringa och säga att hon ordnat det för dem. Men vad Louise inte berättat är att hon planerat att Jonas ska stanna hos sin moster i flera veckor. Eller att hon fått socialbidrag till hyran men att hon använt pengarna till annat.

Susanne och Louise verkar cementerade i sina roller som präktig storastyster och strulig lillasyster.
Louise är den slarviga, den som ständigt lånar (utan att betala tillbaka) , men som ser sig som kreativ och samtidigt föraktar sin småborgerliga och ordentliga storasyster.
“Jag kan inte fatta varför inte jag och Jonas inte ska få leva det goda livet, som alla andra verkar göra. Varför ska vi få den sämsta lotten? Jag kan inte gå med på det.”

Så Susanne, som ju inte har några egna barn, ska ställa upp. Och gamla pappa kan väl sälja sin lägenhet och ge Louise pengarna.

Susanne är den ordentliga och duktiga, som blev chef men ändå känner sig misslyckad:
“Jag är så dålig på att tillhöra. Hela mitt liv har jag försökt på olika sätt. Det vill sig aldrig riktigt. Kanske är det därför jag har varit så mycket chef. Jag kan vara duktig och jag behöver vara för mig själv. Men när jag flyttade ut på landet tänkte jag strunta i att försöka tillhöra någonstans. Jag tycker det är krångligt med andra människor.“

Men hur irriterande Jonas än är med sin självklara inställning att omvärlden är skyldig honom och hans mamma att hjälpa dem samtidigt som de blir sura för att hjälpen aldrig räcker och sin kritik mot Susanne för att hon är beskäftig och överlägsen, så blir Susanne ändå känslomässigt engagerad: “Han har krupit in i mitt hjärta. Inte genom att prestera någon egentlig egenskap eller i ärlighetens namn någon speciellt påfallande charm.”


Jag tycker von Zweigbergk skriver bra. Människorna är levande och trovärdiga, Susanne (berättarjaget), Louise, Jonas, pappan/morfadern.  Jag hoppas att Susanne ska kunna sätta gränser, sluta vara en besserwisser och ändå kunna hjälpa Jonas. Den är lättläst och man vill absolut veta hur det ska gå, trots att det inte är någon spänningsroman. Människor och deras relationer är tillräckligt spännande.