Staden i den röda kappan av Aslı Erdoğan

Staden i den röda kappan är skriven av den turkiska författarinnan Aslı Erdoğan.


Huvudpersonen Özgur har rest till Rio de Janeiro. Men egentligen är staden lika mycket huvudperson.


Romanen handlar dels om Özgur, dels om vad Özgur skrivit om staden.


Detta är ur romanen i romanen:

Vita silver glänsande sandstränder undr molnfri himmel, oändliga stränder som sträcker sig utefter Guanarabuktens slingrande kustremsa ända in i stadens hjärta. Och så de branta bergen som likt dolkar nerstuckna i jordskorpan skär av horisonten. Hissnande avgrunder, mäktiga, tämjda, tvär branta bergsklipper som Pão de Acúcar, Sockertoppen, vilken formats ur ett enda granitblock, och jag ibland tycker liknar en tumme, ibland en gravsten. Lite längre bort ligger den frodiga regnskogen som i tusentals år lyckats döljas sina hemligheter, och som trots all rovdrift oberört fortsätter att knastra och rassla med samma ungdomliga glöd. Upp ur det rödaktiga diset som omsluter bergsluttningarna och i det för tropikernas så typiska skarpa ljuset, reser sig denna stad för att förvandlas till en magisk sagovärld … “

Visst låter det lockande. Men jag fick då sannerligen ingen lust att resa dit:


Men jag vill pålminna om att samtliga äventyr i Brasilien har hat blodiga slut och att detta brutala land ända sedan 1600-talet har gjort sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för alla resenärer, rymlingar, guldgrävare och andra våghalsiga äventyrare. Mitt råd till r är därför att ni aldrig för ett ögonblick glömmer bort att Rio toppar statistiken både över aids och brottslighet, och ni aldrig, vad som än händer, går ut ensamma på stans gator , aldrig bär armbandsklockor eller guldsmycken, vare sig äkta eller oäkta, och att ni till varje pris undviker att bli nerstänka a stadens blod.


Ovanstående är citat ur boken i boken, den bok som Özgur skriver.


Här är s a s vanliga romancitat, som beskriver Özgur i tredje person:

Hennes mage tålde varken de sura tropiska frukterna eller den feta brasilianska maten. Hon lyckades dra på sig de flesta tarminfektioner som över huvud taget var möjliga. Hon lyssnade inte på andra varningar utan åt och drack på alla stans urinstinkande gatukök, där alla möjliga epidemier, från hjärninflammationer till aids, härjade. Åtskilliga gånger hade hon drabbat av amöba- och tarmparasiter.
-- Plötsligt hade hon hamnat mitt i skottlinjen för några biltjuvar som i rasande fart försökte fly undan förföljande poliser. De mer erfarna cariocas, som invånarna i Rio kallar sig, slängde sig omedelbart ner på marken. Men Özgur gjorde tvärtom, hon for upp och blev i stället stående med en guaranaläsk i ena handen och en cigarett i den andra. Med samma nyfikenhet som hos ett barn, vilken för första gången i sitt liv står öga mot öga med en piraya, stirrade hon på rånaren, som med halva överkroppen hängde ut genom ena sidorutan sköt vilt mot sina förföljare … Roberto grep Özgur om midjan, fick ner henne på golvet och räddade därmed hennes liv.

Varför har Özur rest till Rio de Janeiro? Äventyrslust och kanske flyr hon från sitt liv i Istanbul. Äventyrlighet får hon sannerligen uppleva:

Det gick inte en dag utan skottlossning. Antingen handlade det om konkurrerande gangsterligor som var oeniga om fördelningen av kokainet, eller så gjorde polisen, som var beväpnad till tänderna, plötsliga razzior i enheter om femtio man, för att markera sitt missnöje med uteblivna mutor.

Özgur bor i en enrummare i en villa på en sluttning mellan regnskogen och slumområdena:

Genom fönstren, som på grund av hettan stod på vid gavel dag som natt, ramlade det in termiter, köttätande ödlor, gräshoppor och kackerlackor med vingar breda som handflator, och ibland till och med vilda katter, som blivit blinda av svält. En gång hade Özgur försökt ta sig in i regnskogen men blivit tvungen att ge upp efter bara några steg på grund av alla rivsår hon fått på händer och i ansikte.

Språk flyter skönt och självklart. Men handlingen är rätt deprimerande. Özgur har förlorat alla sina principer, all sin viljestyrka, all sin självbevarelsedrift och alla pengar i Rio. Hon har ägnat sig åt stadens amoraliska nöjesliv, hon har förlorat det arbete hon hade, hon har förlorat de vänner och älskare hon haft, hon röker i stället för att äta och när hon får pengar slösar hon genast bort den. Hon vill inte åka tillbaka till sin hemstad Istanbul och frågan är vad hon lever för. Jo för att skriva sin bok.


Aslı Erdoğan är född 1967 till Istanbul. Det är hennes andra roman som översatts till svenska. Den första är Den mirakulösa mandarinen.

Sånt man bara säger av Helena Zweigbergk

Och sånt man bara säger, det är fraser som “det ordnar sig”. Detta är en roman om relationer, men för en gångs skull inte relationen man-kvinna.

Susanne har lämnat sin sambo och hans tre barn, hon kände sig alltid utanför. Hon bor i sommarstugan ensam med en katt. Katten är inte bara sällskap, den är också ett sätt att bränna sina skepp (sambon och hans barn är allergiska mot katter). Hon vill inte göra något, inte planera något, inte ha kontakt med någon. Hon har fått avgångsvederlag från sitt chefsjobb och kan leva på det ett år, om hon är sparsam. Nu vill hon bara tänka på sig själv: “Vara om mig och kring mig. Vara mjuk och snäll och bara ge mig de enkla ting jag vill ha just för stunden. Och jag vill bara ha enkla ting. Sådant som går att äta och klappa och sova i. --- Jag har gjort ett val, fullt medveten om vad jag i och med det väljer bort. Som till exempel mina närmaste.”

Men så ringer hennes lillasyster Louise och behöver hjälp och förväntar sig at Susanne som vanligt ska ställa upp. Louise ska bli vräkt från sin lägenhet, eftersom hon inte kunnat betala hyran, och hennes son Jonas behöver bo hos Susanne “bara några dagar”. Och så kommer tonåringen Jonas: håglös och odräglig. Han sitter framför TV:n, han lyssnar på sin ipod, han klagar på maten men vill inte göra någon mat själv el ens säga vad de ska köpa hem. Han tycker det är kallt och mörkt och läskigt på landet. Han har hoppat av skolan, den är “tråkig och meningslös”. Både Susanne och läsaren blir irriterad på honom. Men samtidigt är han rädd och ledsen, han längtar till sitt hem som inte längre finns och väntar på att mamma ska ringa och säga att hon ordnat det för dem. Men vad Louise inte berättat är att hon planerat att Jonas ska stanna hos sin moster i flera veckor. Eller att hon fått socialbidrag till hyran men att hon använt pengarna till annat.

Susanne och Louise verkar cementerade i sina roller som präktig storastyster och strulig lillasyster.
Louise är den slarviga, den som ständigt lånar (utan att betala tillbaka) , men som ser sig som kreativ och samtidigt föraktar sin småborgerliga och ordentliga storasyster.
“Jag kan inte fatta varför inte jag och Jonas inte ska få leva det goda livet, som alla andra verkar göra. Varför ska vi få den sämsta lotten? Jag kan inte gå med på det.”

Så Susanne, som ju inte har några egna barn, ska ställa upp. Och gamla pappa kan väl sälja sin lägenhet och ge Louise pengarna.

Susanne är den ordentliga och duktiga, som blev chef men ändå känner sig misslyckad:
“Jag är så dålig på att tillhöra. Hela mitt liv har jag försökt på olika sätt. Det vill sig aldrig riktigt. Kanske är det därför jag har varit så mycket chef. Jag kan vara duktig och jag behöver vara för mig själv. Men när jag flyttade ut på landet tänkte jag strunta i att försöka tillhöra någonstans. Jag tycker det är krångligt med andra människor.“

Men hur irriterande Jonas än är med sin självklara inställning att omvärlden är skyldig honom och hans mamma att hjälpa dem samtidigt som de blir sura för att hjälpen aldrig räcker och sin kritik mot Susanne för att hon är beskäftig och överlägsen, så blir Susanne ändå känslomässigt engagerad: “Han har krupit in i mitt hjärta. Inte genom att prestera någon egentlig egenskap eller i ärlighetens namn någon speciellt påfallande charm.”


Jag tycker von Zweigbergk skriver bra. Människorna är levande och trovärdiga, Susanne (berättarjaget), Louise, Jonas, pappan/morfadern.  Jag hoppas att Susanne ska kunna sätta gränser, sluta vara en besserwisser och ändå kunna hjälpa Jonas. Den är lättläst och man vill absolut veta hur det ska gå, trots att det inte är någon spänningsroman. Människor och deras relationer är tillräckligt spännande.

En tvångsmässigt positiv bibliotekarie: Ich bin ein Bibliothekar!

Jag har läst Ich bin ein Bibliothekar! av Christer Hermansson (själv bibliotekarie). Trots titeln är boken på svenska.


Berättarjaget är fast besluten att tänka positivt, såväl om sig själv som om andra. Han heter Oliver Cromwell Johansson. Hans far beundrade Oliver Cromwell över allt annat.

Jag hoppas att du, min son, i ditt liv ska visa samma äkta och religiösa känsla som Oliver Cromwell, och inte bli en ärelysten hycklare som så många andra i detta avlånga land.

När man läser boken undrar man om Oliver är mycket naiv el om han just är en ärelysten hycklare.


När en ny chef, Eva Larsson, tillträder och vid ett allmänt möte frågar om någon vill berätta om varför den är bibliotekarie så viftar Oliver ivrigt och håller sedan följande tal:

För mig är allt i biblioteket verksamhet väsentligt. Jag tror på lärdomen. Jag tror på kunskapen. Och jag tror på människan. I biblioteket ska vi låta henne växa och blomma ut. Här finns vetande samlat i böcker, tidning och tidskrifter, och i olika databaser också för den delen. Jag tror på mångfalden. Jag tror på allt. Och jag tror på dig, Eva Larsson!

Efter detta flummiga tal blir det alldeles tyst, vilket Oliver tolkar som att hans kolleger håller med honom. I själva verket tycker de han smörar inför nya chefen.

Senare träffar Oliver några kollegor på puben men han dricker inte öl utan apelsinjuice. “Jag dricker inte alkoholhaltiga drycker. Jag är lycklig ändå, jag är ju bibliotekarie.”

Oliver blir liksom de andra kallad till ett enskilt samtal med den nya chefen. Trots att hon avtalat tid med honom sitter hon i telefon och låter honom vänta:

Jag tänkte att det var generöst av bibliotekschefen att låta mig sitta därinne och störa trots att hon hade ett viktigt telefonsamtal.

Oliver blir sedan fråntagen sitt arbete i informationsdisken och i stället får han ta hand om en föreläsningsserie, dvs han ska boka föreläsare som Eva Larsson valt. Trots att arbetet i informationsdisken är det han trivs bäst med, blir Oliver inte besviken eller upprörd utan tar även detta positivt och protesterar inte. Men senare får han migrän.

Ännu ett exempel på Olivers positiva (el smörande) sätt:

"Utan dig här i biblioteket så hade det varit mindre dynamiskt i gruppen och absolut tråkigare. Din glädje och fackliga entusiasm smittar av sig på oss andra." - "Oliver, jag önskar jag kunde säga detsamma om dig!" Och så skrattade Brynjar på sitt karakteristiskt bullriga och hjärtliga vis. Han är verkligen en fin människa. - "Tack, Brynjar, sade jag. Tack.”

Den övriga personalen är misstänksam mot Eva Larsson och blir än misstänksammare när hon presenterar en konsult som ska hjälpa till med omorganisering av biblioteket. Men Oliver är ständigt lika positiv och skriver t o m en slags hyllningsdikt till Eva Larsson på tyska. Den börjar så här:

Ich bin ein Bibliothekar

Und ich will Ordnung haben

Under läsningen grubblar jag på om författaren menar att Oliver verkligen är så naiv och aningslös som han verkar, eller om det i själva verket är en noga uttänkt strategi för att aldrig komma i konflikt med någon. Kanske har författaren träffat på en eller flera som Oliver under sitt yrkesliv.

Här sjunger författaren själv sången “Ich bin ein Bibliothekar!”

Mitt liv som pojk av Roald Dahl

Roald Dahl är berömd för sina barnböcker och sina rysarnoveller. Den här boken är självbiografisk. Den är mycket lättläst, passar för barn från ca 12 års ålder, men barnen får inte vara för känsliga. Dahl (född 1916) växte upp i en tid när man inte pjoskade med barnen. Operationer utan bedövning och aga med rotting. Både hans far och hans mor kom från Norge men bodde i Storbritannien. Hans far hade sina idéer:

“Varje gång min mamma blev med barn väntade till det var ungefär tre månader kvar tills barnet skulle födas - då deklarerade han att det var dags att börja med de ‘underbara promenaderna’. Dessa under bara promenader gick till så at han tog med mamma till ovanligt vackra platser ute på landet, där han promenerade omkring tillsammans med henne en timme eller så varje dag, så att hon skulle kunna insupa de praktfulla omgivningarna. Hans teori gick ut på att om en gravid kvinna hela tiden bereddes möjlighet att se det sköna som naturen skapat, så skulle det vackra på något vis överföras till det ofödda barnet sinne för det sköna.”

Låter bra, oavsett om det fördes över till barnet verkar det som modern fick det trevligt. Fast jag tycker han skulle tagit med henne på konstutställningar och konserter också.

Hans far var inte alltid så klok tyvärr. Han hade en fix idé att de engelska skolorna var de bästa i världen, långt bättre än de norska. Alltså måste hans barn gå i sådana skolor. Jag tycker inte han hade rätt. Tvärtom uppmuntrade de engelska skolorna till sadism. Rektorn agade de barn som lärarna klagade på. En lärare hade alltid rätt, det tjänade ingenting till att förklara och försvara sig. De äldre pojkarna hade också rätt att befalla de yngre att passa upp på dem och slå dem om de tyckte de inte gjort rätt.

“Andra rappet sved värre än de första och det berodde antagligen på att mr Coombes (rektorn) hade övat och var bra på att sikta. Det är illa nog när rottingen träffar på frisk hud men när den träffar på ett ställe som redan är skadat och mörbultat blir smärtan ohygglig.”

En ordningsman kallades boazer. “En boazer kunde ge en stryk för tusentals, futtiga små förseelser - för att man hade råkat bränna vid brödet när man rostade det åt honom, för att man inte hade dammat ordentligt i hans läsrum, för att man hade misslyckats med att få fart på brasan i sagda rum på grund av att man inte velat spendera halva sin veckopeng på braständare, för att man kommit för sent till uppställningen, för att man pratat under läxläsningen på kvällen, för att man glömt att byta till innetofflor klockan sex. Listan var oändlig.”

De yngre pojkarna och uppassarna kallades fags. Den som var förste boazer kunde tvinga vilken pojke som helst på hans elevhem att utföra minsta befallning. Han kunde stå varhelst han behagade i huset, i korridoren, i omklädningsrummet, ute på gården och vråla: “Fa-a-a-ag!” allt vad han orkade, varpå varenda fag i huset genast släppte vad han hade för händer och rusade raka vägen till den plats varifrån vrålet kom. Det utbröt alltid vild panik när ropet “Fa-a-a-ag!” ekade genom korridorerna, för den pojke som kom sist fick alltid utföra vad det nu än var för simpel eller otrevlig uppgift som ordningsmannen hade i beredskap.”

När Dahl en gång kom sist fick han i uppdrag att värma ordningsmannens plats på muggen. Toaletterna var belägna utomhus och iskalla på vintern. Det första båset var reserverat för boazers och där fick nu Dahl sitta på sitsen (sen han torkat bort frosten) och värma upp den så boazern skulle slippa frysa om rumpan. Det gjorde han så bra att han fick bli boazerns faste rumpvärmare. Han lärde sig att ta med en bok.

Så småningom fick Dahl iaf lämna skolan och bege sig ut i yrkeslivet. Han ville resa ut i världen och fick till slut tjänstgöring i Östafrika. En som varit där skildrade hur det gick om man blev biten av en svart mamba, man vred sig i kramper, fick fradga runt munnen och dog inom en timme. “Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick komma dit”.

Jag tycker boken var trevlig att läsa. Det var roligt, informativt och ibland lite ruskigt. Den uppfostran som de engelska pojkarna fick i internatskolor var troligen perfekt för blivande imperalister.

Boken utkom 1984 på engelska som Boy, och översatt till svenska 1987. Det finns en fortsättning som handlar om Dahls vuxna liv, bl a som flygare under andra världskriget: Soloflygning.

En scharlakansröd sång av Mariama Bâ

I Senegal träffas och förälskar sig Ousman och den franska diplomatdottern Mireille. Ousmans far är krigsinvalid och familjen är alltså rätt fattig. Mireilles familj är rik. Därtill kommer olika kulturer, religioner och hudfärg. När Mireilles far upptäcker att hon är kär i en neger, skickar han hem henne till Frankrike.

Men Mireille är envis. Hon är fast besluten att gifta sig med Ousman så fort hon blir myndig. Under de närmaste fyra åren ägnar hon sig åt studier, studentuppror och sexuella förbindelser, men hon är fortfarande kär i Ousman. Och efter fyra år reser han till Frankrike för att gifta sig med henne och tar med henne till Dakar.

Innan dess funderar han på skälen emot att gifta sig med en vit kvinna, en tubab. ”Skulle han våga? De dödas ogillande ansikten förvreds av förakt. Deras minne protesterade. Hämndens åska mullrade. Skulle han våga? Att välja sin hustru utanför gemenskapen var en högförrädisk handling och han hade blivit lärd: Gud straffar förrädarna.” Hans mor kommer inte att acceptera det. Och inte heller hans kamrater, så här säger en: ”Blandäktenskapens tid måste vara förbi. Sådana giften kunde försvaras under kolonialsystemet då de Negrer det gällde kom upp sig i samhället genom sina förbindelser med Vita kvinnor. Man bör välja sin hustru bland sina egna. Dessa Via är rasister. Deras humanism av igår var bara lockbete, vapen för en skändlig utsugning att söva vårt medvetande.”

Fadern, den fromme muslimen Djibril, accepterar stoiskt giftermålet, eftersom denna kvinna samtyckt till att övergå till islam. Men modern Yaye Khady rasar: ”En tubab kan inte vara en riktig svärdotter. Hon kommer bara att ha ögon för sin man. Vi spelar ingen roll för henne. Jag som drömde om en svärdotter som skulle bo här och överta hushållet, jag råkar ut för en kvinna som tänker ta ifrån mig min son. Jag kommer att få gå i köket tills jag stupar.”

Mireille och Ousman får arbete som lärare i Dakar och därigenom tjänstebostad. Men Mireille slipper inte sin svärmors ständiga besök och matlagning (hon föraktar Mireilles franska mat). Och Ousman tar alltid sin mors parti, han är aldrig lojal mot sin hustru. Ofta kommer hans vänner oinbjudna och äter och dricker och skräpar ned. Mireille tycker att de kan vänta tills de blir inbjudna, men så gör man inte i Afrika. En kvinna som är gift med en av vännerna ger henne goda råd. ”Skicka då och då någon vällagad maträtt till Djibril”. Mireille gör så men hånas av sin svärmor för att maträtten inte är tillräcklig riklig, bara lagad på en kyckling i stället för fem. Det är svårt för Mireille att ändra sig och hennes egen man hånar bara hennes försök. Svärmodern säger rent ut: ”Du sitter på min sons pengar. En dag ska jag driva bort dig, på ena eller andra sättet.”

”Ousman ändrade sig inte. Hans vanor, inrotade sedan barndomen, förblev orubbliga. Han föredrog sked framför gaffel. Han kunde sätta sig till bords utan att tvätta händerna.”
”För Ousman var all kompromiss det samma kapitulation. Även när han hade fel var han omedgörlig. Varje kompromiss, varje avsteg föreföll honom som ett uppgivande av sin personlighet.”

Skilda kulturer och den avoga svärmodern bidrar till problem i äktenskapet. Men jag tycker att Ousmans illojalitet, respektlöshet och grymhet mot sin hustru är det stora problemet. Eller ska det kanske också ses som ett kulturproblem, sådana är/blir männen i Afrika pga kulturen?

Man som hatar kvinnor

Nu har jag också läst denna berömda första del i Stieg Larssons Milleniumtrilogi.

Mikael Blomqvist är en grävande journalist och delägare i tidskriften Millenium. Men nu har han begått ett misstag och dömts till tre månaders fängelse för förtal av finansmannen Hans Wennerström.

Lisbeth Salander är en hacker som arbetar för Milton Security. Hon får i uppdrag att göra en undersökning om Mikael Blomqvist. Den som vill veta är den gamle industrimannen Henrik Vanger. Han ger Mikael ett anbud: Mot en stor summa pengar ska Mikael gräva i ett gammalt försvinnande. Henriks brorssondotter Harriet försvann för 37 år sen vid 16 års ålder. Henrik misstänker att en i släkten mördat henne. Officiellt ska Mikael skriva släkten Vangers biografi. Mikael tackar först nej men summan är hög.

Så småningom blir också Lisbeth inkopplad på fallet.

Romanen behandlar kvinnomord och skumma finansaffärer. Det känns som författaren har en avsikt med romanen, att avslöja finansspekulationer och kritisera okritiska ekonomijournalister.

Lisbeth har ingen social kompetens men är ett geni på datorer. Men hon är väl mycket stålkvinna, trots att hon inte ens genomgått gymnasiet kan hon perfekt engelska och tyska.

Sen irriteras jag lite av Mikael Blomqvists förmåga att få kvinnor att falla
som furor för honom utan att han ens behöver göra något aktivt.

Titeln utlovar att romanen ska behandla kvinnomisshandel och kvinnomord och det gör den också, men mera i förbifarten.

Tre år efter alla andra läser jag denna. Jag är alltid lite rädd när det blir en sådan hype om en bok, att den ska bli en besvikelse. Och det blev den också, även om jag tyckte den var intressant och spännande. Och kul med en sån annorlunda hjältinna som Lisbeth Salander. Men så fantastisk som den haussats upp kunde jag inte tycka att den var.

Patient 67 av Dennis Lehane

Efter att ha sett filmen "Mystic River" byggd på Lehanes roman "Rött regn" misstänkte jag att han var en intressant författare. Och nu har jag läst "Patient 67" och är övertygad.

Polisen Teddy Daniels och hans nya kollega Chuck Aule reser med båt till ön Shutter Island. Där finns ett fängelsesjukhus för galna mördare. De ska undersöka försvinnandet av en patient, Rachel Solando. Hon har rymt men det finns inget sätt att fly från ön. Ända har ingen hittat henne. Det vimlar av vårdare och vakter och det förefaller omöjligt att hon skulle kunnat rymma utan hjälp. Är det någon av personalen som gömmer henne? Är hon död? Har hon någonsin funnits?

Teddy har två orsaker till att undersöka förehavandena på ön. Dels har han fått i uppdrag av en senator att kolla upp ryktena att förbjudna experiment utförs på patienterna. Dels har han hört att mordbrännaren Andrew Laeddis finns där. Laeddis tände eld på huset där Teddy och hans fru Dolores bodde, och Dolores omkom i branden för två år sedan. Teddy har fortfarande inte kommit över det och tänker döda Laeddis.

Inne i Rachels rum finns ett kryptiskt meddelande som avslutas med ”Vem är nr 67?” Det finns bara 66 patienter på ön. Iaf officiellt.

Teddy litar inte på någon utom sin kollega Chuck. Förutom av sina inre demoner plågas Teddy av migrän och mardrömmar. Snart undrar han om han ens kan lita på Chuck. Och kommer han någonsin att slippa iväg från ön?

Det är en spännande roman med oväntat slut. Det handlar inte bara om ett mysterium utan om sorg, skuld och galenskap.