Staden i den röda kappan av Aslı Erdoğan

Staden i den röda kappan är skriven av den turkiska författarinnan Aslı Erdoğan.


Huvudpersonen Özgur har rest till Rio de Janeiro. Men egentligen är staden lika mycket huvudperson.


Romanen handlar dels om Özgur, dels om vad Özgur skrivit om staden.


Detta är ur romanen i romanen:

Vita silver glänsande sandstränder undr molnfri himmel, oändliga stränder som sträcker sig utefter Guanarabuktens slingrande kustremsa ända in i stadens hjärta. Och så de branta bergen som likt dolkar nerstuckna i jordskorpan skär av horisonten. Hissnande avgrunder, mäktiga, tämjda, tvär branta bergsklipper som Pão de Acúcar, Sockertoppen, vilken formats ur ett enda granitblock, och jag ibland tycker liknar en tumme, ibland en gravsten. Lite längre bort ligger den frodiga regnskogen som i tusentals år lyckats döljas sina hemligheter, och som trots all rovdrift oberört fortsätter att knastra och rassla med samma ungdomliga glöd. Upp ur det rödaktiga diset som omsluter bergsluttningarna och i det för tropikernas så typiska skarpa ljuset, reser sig denna stad för att förvandlas till en magisk sagovärld … “

Visst låter det lockande. Men jag fick då sannerligen ingen lust att resa dit:


Men jag vill pålminna om att samtliga äventyr i Brasilien har hat blodiga slut och att detta brutala land ända sedan 1600-talet har gjort sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för alla resenärer, rymlingar, guldgrävare och andra våghalsiga äventyrare. Mitt råd till r är därför att ni aldrig för ett ögonblick glömmer bort att Rio toppar statistiken både över aids och brottslighet, och ni aldrig, vad som än händer, går ut ensamma på stans gator , aldrig bär armbandsklockor eller guldsmycken, vare sig äkta eller oäkta, och att ni till varje pris undviker att bli nerstänka a stadens blod.


Ovanstående är citat ur boken i boken, den bok som Özgur skriver.


Här är s a s vanliga romancitat, som beskriver Özgur i tredje person:

Hennes mage tålde varken de sura tropiska frukterna eller den feta brasilianska maten. Hon lyckades dra på sig de flesta tarminfektioner som över huvud taget var möjliga. Hon lyssnade inte på andra varningar utan åt och drack på alla stans urinstinkande gatukök, där alla möjliga epidemier, från hjärninflammationer till aids, härjade. Åtskilliga gånger hade hon drabbat av amöba- och tarmparasiter.
-- Plötsligt hade hon hamnat mitt i skottlinjen för några biltjuvar som i rasande fart försökte fly undan förföljande poliser. De mer erfarna cariocas, som invånarna i Rio kallar sig, slängde sig omedelbart ner på marken. Men Özgur gjorde tvärtom, hon for upp och blev i stället stående med en guaranaläsk i ena handen och en cigarett i den andra. Med samma nyfikenhet som hos ett barn, vilken för första gången i sitt liv står öga mot öga med en piraya, stirrade hon på rånaren, som med halva överkroppen hängde ut genom ena sidorutan sköt vilt mot sina förföljare … Roberto grep Özgur om midjan, fick ner henne på golvet och räddade därmed hennes liv.

Varför har Özur rest till Rio de Janeiro? Äventyrslust och kanske flyr hon från sitt liv i Istanbul. Äventyrlighet får hon sannerligen uppleva:

Det gick inte en dag utan skottlossning. Antingen handlade det om konkurrerande gangsterligor som var oeniga om fördelningen av kokainet, eller så gjorde polisen, som var beväpnad till tänderna, plötsliga razzior i enheter om femtio man, för att markera sitt missnöje med uteblivna mutor.

Özgur bor i en enrummare i en villa på en sluttning mellan regnskogen och slumområdena:

Genom fönstren, som på grund av hettan stod på vid gavel dag som natt, ramlade det in termiter, köttätande ödlor, gräshoppor och kackerlackor med vingar breda som handflator, och ibland till och med vilda katter, som blivit blinda av svält. En gång hade Özgur försökt ta sig in i regnskogen men blivit tvungen att ge upp efter bara några steg på grund av alla rivsår hon fått på händer och i ansikte.

Språk flyter skönt och självklart. Men handlingen är rätt deprimerande. Özgur har förlorat alla sina principer, all sin viljestyrka, all sin självbevarelsedrift och alla pengar i Rio. Hon har ägnat sig åt stadens amoraliska nöjesliv, hon har förlorat det arbete hon hade, hon har förlorat de vänner och älskare hon haft, hon röker i stället för att äta och när hon får pengar slösar hon genast bort den. Hon vill inte åka tillbaka till sin hemstad Istanbul och frågan är vad hon lever för. Jo för att skriva sin bok.


Aslı Erdoğan är född 1967 till Istanbul. Det är hennes andra roman som översatts till svenska. Den första är Den mirakulösa mandarinen.