En tvångsmässigt positiv bibliotekarie: Ich bin ein Bibliothekar!

Jag har läst Ich bin ein Bibliothekar! av Christer Hermansson (själv bibliotekarie). Trots titeln är boken på svenska.


Berättarjaget är fast besluten att tänka positivt, såväl om sig själv som om andra. Han heter Oliver Cromwell Johansson. Hans far beundrade Oliver Cromwell över allt annat.

Jag hoppas att du, min son, i ditt liv ska visa samma äkta och religiösa känsla som Oliver Cromwell, och inte bli en ärelysten hycklare som så många andra i detta avlånga land.

När man läser boken undrar man om Oliver är mycket naiv el om han just är en ärelysten hycklare.


När en ny chef, Eva Larsson, tillträder och vid ett allmänt möte frågar om någon vill berätta om varför den är bibliotekarie så viftar Oliver ivrigt och håller sedan följande tal:

För mig är allt i biblioteket verksamhet väsentligt. Jag tror på lärdomen. Jag tror på kunskapen. Och jag tror på människan. I biblioteket ska vi låta henne växa och blomma ut. Här finns vetande samlat i böcker, tidning och tidskrifter, och i olika databaser också för den delen. Jag tror på mångfalden. Jag tror på allt. Och jag tror på dig, Eva Larsson!

Efter detta flummiga tal blir det alldeles tyst, vilket Oliver tolkar som att hans kolleger håller med honom. I själva verket tycker de han smörar inför nya chefen.

Senare träffar Oliver några kollegor på puben men han dricker inte öl utan apelsinjuice. “Jag dricker inte alkoholhaltiga drycker. Jag är lycklig ändå, jag är ju bibliotekarie.”

Oliver blir liksom de andra kallad till ett enskilt samtal med den nya chefen. Trots att hon avtalat tid med honom sitter hon i telefon och låter honom vänta:

Jag tänkte att det var generöst av bibliotekschefen att låta mig sitta därinne och störa trots att hon hade ett viktigt telefonsamtal.

Oliver blir sedan fråntagen sitt arbete i informationsdisken och i stället får han ta hand om en föreläsningsserie, dvs han ska boka föreläsare som Eva Larsson valt. Trots att arbetet i informationsdisken är det han trivs bäst med, blir Oliver inte besviken eller upprörd utan tar även detta positivt och protesterar inte. Men senare får han migrän.

Ännu ett exempel på Olivers positiva (el smörande) sätt:

"Utan dig här i biblioteket så hade det varit mindre dynamiskt i gruppen och absolut tråkigare. Din glädje och fackliga entusiasm smittar av sig på oss andra." - "Oliver, jag önskar jag kunde säga detsamma om dig!" Och så skrattade Brynjar på sitt karakteristiskt bullriga och hjärtliga vis. Han är verkligen en fin människa. - "Tack, Brynjar, sade jag. Tack.”

Den övriga personalen är misstänksam mot Eva Larsson och blir än misstänksammare när hon presenterar en konsult som ska hjälpa till med omorganisering av biblioteket. Men Oliver är ständigt lika positiv och skriver t o m en slags hyllningsdikt till Eva Larsson på tyska. Den börjar så här:

Ich bin ein Bibliothekar

Und ich will Ordnung haben

Under läsningen grubblar jag på om författaren menar att Oliver verkligen är så naiv och aningslös som han verkar, eller om det i själva verket är en noga uttänkt strategi för att aldrig komma i konflikt med någon. Kanske har författaren träffat på en eller flera som Oliver under sitt yrkesliv.

Här sjunger författaren själv sången “Ich bin ein Bibliothekar!”

Mitt liv som pojk av Roald Dahl

Roald Dahl är berömd för sina barnböcker och sina rysarnoveller. Den här boken är självbiografisk. Den är mycket lättläst, passar för barn från ca 12 års ålder, men barnen får inte vara för känsliga. Dahl (född 1916) växte upp i en tid när man inte pjoskade med barnen. Operationer utan bedövning och aga med rotting. Både hans far och hans mor kom från Norge men bodde i Storbritannien. Hans far hade sina idéer:

“Varje gång min mamma blev med barn väntade till det var ungefär tre månader kvar tills barnet skulle födas - då deklarerade han att det var dags att börja med de ‘underbara promenaderna’. Dessa under bara promenader gick till så at han tog med mamma till ovanligt vackra platser ute på landet, där han promenerade omkring tillsammans med henne en timme eller så varje dag, så att hon skulle kunna insupa de praktfulla omgivningarna. Hans teori gick ut på att om en gravid kvinna hela tiden bereddes möjlighet att se det sköna som naturen skapat, så skulle det vackra på något vis överföras till det ofödda barnet sinne för det sköna.”

Låter bra, oavsett om det fördes över till barnet verkar det som modern fick det trevligt. Fast jag tycker han skulle tagit med henne på konstutställningar och konserter också.

Hans far var inte alltid så klok tyvärr. Han hade en fix idé att de engelska skolorna var de bästa i världen, långt bättre än de norska. Alltså måste hans barn gå i sådana skolor. Jag tycker inte han hade rätt. Tvärtom uppmuntrade de engelska skolorna till sadism. Rektorn agade de barn som lärarna klagade på. En lärare hade alltid rätt, det tjänade ingenting till att förklara och försvara sig. De äldre pojkarna hade också rätt att befalla de yngre att passa upp på dem och slå dem om de tyckte de inte gjort rätt.

“Andra rappet sved värre än de första och det berodde antagligen på att mr Coombes (rektorn) hade övat och var bra på att sikta. Det är illa nog när rottingen träffar på frisk hud men när den träffar på ett ställe som redan är skadat och mörbultat blir smärtan ohygglig.”

En ordningsman kallades boazer. “En boazer kunde ge en stryk för tusentals, futtiga små förseelser - för att man hade råkat bränna vid brödet när man rostade det åt honom, för att man inte hade dammat ordentligt i hans läsrum, för att man hade misslyckats med att få fart på brasan i sagda rum på grund av att man inte velat spendera halva sin veckopeng på braständare, för att man kommit för sent till uppställningen, för att man pratat under läxläsningen på kvällen, för att man glömt att byta till innetofflor klockan sex. Listan var oändlig.”

De yngre pojkarna och uppassarna kallades fags. Den som var förste boazer kunde tvinga vilken pojke som helst på hans elevhem att utföra minsta befallning. Han kunde stå varhelst han behagade i huset, i korridoren, i omklädningsrummet, ute på gården och vråla: “Fa-a-a-ag!” allt vad han orkade, varpå varenda fag i huset genast släppte vad han hade för händer och rusade raka vägen till den plats varifrån vrålet kom. Det utbröt alltid vild panik när ropet “Fa-a-a-ag!” ekade genom korridorerna, för den pojke som kom sist fick alltid utföra vad det nu än var för simpel eller otrevlig uppgift som ordningsmannen hade i beredskap.”

När Dahl en gång kom sist fick han i uppdrag att värma ordningsmannens plats på muggen. Toaletterna var belägna utomhus och iskalla på vintern. Det första båset var reserverat för boazers och där fick nu Dahl sitta på sitsen (sen han torkat bort frosten) och värma upp den så boazern skulle slippa frysa om rumpan. Det gjorde han så bra att han fick bli boazerns faste rumpvärmare. Han lärde sig att ta med en bok.

Så småningom fick Dahl iaf lämna skolan och bege sig ut i yrkeslivet. Han ville resa ut i världen och fick till slut tjänstgöring i Östafrika. En som varit där skildrade hur det gick om man blev biten av en svart mamba, man vred sig i kramper, fick fradga runt munnen och dog inom en timme. “Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick komma dit”.

Jag tycker boken var trevlig att läsa. Det var roligt, informativt och ibland lite ruskigt. Den uppfostran som de engelska pojkarna fick i internatskolor var troligen perfekt för blivande imperalister.

Boken utkom 1984 på engelska som Boy, och översatt till svenska 1987. Det finns en fortsättning som handlar om Dahls vuxna liv, bl a som flygare under andra världskriget: Soloflygning.