Författaren polemiserar mot b la Jesper Juul (Ditt kompetenta barn) Mycket tändvärd bok och jag tycker författaren har rätt. Här kommer en del utdrag ur boken:
Föräldrar vill att barnen ska bli lyckliga och tycker om att umgås med barnen, och lära dem nya saker. Men det är inte så roligt att uppfostra. Uppfostran innebär missnöje från barnen och konflikter. Vi vill gärna tro att vi tala barnen till rätta.
Livet är inte ett mysterium som ska lösas - det är en realitet som ska upplevas.
Utgångspunkter:
Vi vet inte säkert hur barn under 4 år tänker, men vi vet att de tänker annorlunda än vuxna
Små barn är inte små vuxna, däremot små människor
Straff eller konsekvens
Straff vill inte nutidens föräldrar använda. Men det som vi kallar konsekvens upplevs av barnen som straff.
Uppfostran börjar i tvåårsåldern. Då har barnet fått ett språk och kan förstå vad som händer.
Barn är nyfikna och utforskar sin omvärld. Det är naturligt för dem och vi bör alltså försöka att inte bli arga. De testar inte medvetet våra gränser. De driver oss inte till vansinne med avsikt. Men vi måste lära barnen livets spelregler och att ta hänsyn till andra.
Många föräldrar vet inte vad de får göra. Får man ta ifrån barnet en förmån? Får man skälla på barnet? Får man skicka in det på rummet? Kan det vara skadligt för barnet?
Det är fel att se på barn som vuxna med samma rättigheter som vuxna. Barn är inkompetenta, det är därför det behöver vuxna som tar hand om det och lär det hur man ska göra.
Barnen är på vardagarna mer tid med daghemspersonalen än med sina egna föräldrar. Det finns kvantitetsgaranti (platsgaranti) men ingen kvalitetsgaranti. Personalen ska klara av mer och mer med färre resurser.
Hur vi ser på barnen
Barnen ska ha frihet. De ska få bestämma själva vad de vill göra. De ska bestämma när de vill äta, vem de vill leka med, om de ska vara ute el innte etc.
Vuxna identifierar sig för mycket med barn känslomässigt och tror därför att barn tänker som vuxna. Barn är inte och ska inte behöva vara kompetenta, de behöver däremot kompetenta vuxna.
Hougaard tar exemplet med pojken Jesper som kastar sand på två mindre flickor. När författaren säger till honom svarar han "du bestämmer inte över mig". Förf tog hinken ifrån honom och då sparkade Jesper honom bakifrån. Jesper var orädd och respektlös. Han kom inte från någon familj med sociala problem utan från en medelklassfamilj och mamman var lärare. Han hade inte lärt sig skämmas för att han bröt mot reglerna.
Jag-först-barnen gör bara vad de själva vill, lyssnar inte på de vuxna och tar ingen hänsyn till sina kamrater. När barnen blir små tyranner är det de vuxnas fel.
Små barn tänker konkret och långa förklaringar och diskussioner om varför barnet inte får som det vill gör bara båda parter frustrerade.
Barn är likvärdiga men inte jämbördiga och har inte samma rättigheter som vuxna.
Polemik mot Juul: Barn är inte medfött ansvarsfulla men de har förmågan att lära sig att bli det.
Vi vill göra allt för våra barn
Curlingföräldrar sopar barnens väg fri från alla hinder. Föräldrrarna skjutsar och hämtar till alla möjliga fritidsaktiviteter. Vi skapar servicebarn som vill få allt serverat
Barn tittar mer och mer på teve och spelar dessutom dataspel etc. De blir allt fetare. Zapparbarnen har kunnat välja mellan olika kanaler, dataspel, gameboy etc och ätit chips och druckit cocacola. När de börjar skolan ska de kunna sitta tysta och stilla och bli undervisade, inte underhållna. De är alltför rastlösa för att klara av det.
Föräldrar är ofta inkonsekventa. De säger att de ska göra en sak men gör det inte. Eller att de inte ska göra en sak (köpa godis) men gör det ändå. Då lär de barnen att bara man skriker tillräckligt länge får man som man vill.
Pojkar och flickor
Pojkar vill slåss pga testeronenet. De är också rastlösare än flickor. De behöver mycket fysisk aktivitet.
Barnen får inte veta var gränserna går. När förf var liten visste han precis vad som var förbjudet och vad konsekvenserna var om han gjorde det ändå (om han blev upptäckt). Nuförtiden pratar vi i stället för att handla.
Åtta metoder enligt beteendepsykologi - piska el morot
1) Skicka iväg barnet
2) Straff. Ta bort förmåner, skälla
3) Snabbstraff: Om du gör så, händer si (negativ förstärkning)
4) Utsläckning, ignorera beteendet
5) Elegant avledning
6) Gör problemet större. Om barnet skriker, så skriker man själv ännu högre, men inte på ett argt sätt
7) Beröm det önskade beteendet(positiv förstärkning)
8) Undvik att de omöjliga situationerna uppstår
