Bokmalen Meilan

Staden i den röda kappan av Aslı Erdoğan

2012-01-30T18:39:00.000-08:00

Staden i den röda kappan är skriven av den turkiska författarinnan Aslı Erdoğan.

Huvudpersonen Özgur har rest till Rio de Janeiro. Men egentligen är staden lika mycket huvudperson.

Romanen handlar dels om Özgur, dels om vad Özgur skrivit om staden.

Detta är ur romanen i romanen:

Vita silver glänsande sandstränder undr molnfri himmel, oändliga stränder som sträcker sig utefter Guanarabuktens slingrande kustremsa ända in i stadens hjärta. Och så de branta bergen som likt dolkar nerstuckna i jordskorpan skär av horisonten. Hissnande avgrunder, mäktiga, tämjda, tvär branta bergsklipper som Pão de Acúcar, Sockertoppen, vilken formats ur ett enda granitblock, och jag ibland tycker liknar en tumme, ibland en gravsten. Lite längre bort ligger den frodiga regnskogen som i tusentals år lyckats döljas sina hemligheter, och som trots all rovdrift oberört fortsätter att knastra och rassla med samma ungdomliga glöd. Upp ur det rödaktiga diset som omsluter bergsluttningarna och i det för tropikernas så typiska skarpa ljuset, reser sig denna stad för att förvandlas till en magisk sagovärld … “

Visst låter det lockande. Men jag fick då sannerligen ingen lust att resa dit:

Men jag vill pålminna om att samtliga äventyr i Brasilien har hat blodiga slut och att detta brutala land ända sedan 1600-talet har gjort sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för alla resenärer, rymlingar, guldgrävare och andra våghalsiga äventyrare. Mitt råd till r är därför att ni aldrig för ett ögonblick glömmer bort att Rio toppar statistiken både över aids och brottslighet, och ni aldrig, vad som än händer, går ut ensamma på stans gator , aldrig bär armbandsklockor eller guldsmycken, vare sig äkta eller oäkta, och att ni till varje pris undviker att bli nerstänka a stadens blod.

Ovanstående är citat ur boken i boken, den bok som Özgur skriver.

Här är s a s vanliga romancitat, som beskriver Özgur i tredje person:

Hennes mage tålde varken de sura tropiska frukterna eller den feta brasilianska maten. Hon lyckades dra på sig de flesta tarminfektioner som över huvud taget var möjliga. Hon lyssnade inte på andra varningar utan åt och drack på alla stans urinstinkande gatukök, där alla möjliga epidemier, från hjärninflammationer till aids, härjade. Åtskilliga gånger hade hon drabbat av amöba- och tarmparasiter.
-- Plötsligt hade hon hamnat mitt i skottlinjen för några biltjuvar som i rasande fart försökte fly undan förföljande poliser. De mer erfarna cariocas, som invånarna i Rio kallar sig, slängde sig omedelbart ner på marken. Men Özgur gjorde tvärtom, hon for upp och blev i stället stående med en guaranaläsk i ena handen och en cigarett i den andra. Med samma nyfikenhet som hos ett barn, vilken för första gången i sitt liv står öga mot öga med en piraya, stirrade hon på rånaren, som med halva överkroppen hängde ut genom ena sidorutan sköt vilt mot sina förföljare … Roberto grep Özgur om midjan, fick ner henne på golvet och räddade därmed hennes liv.

Varför har Özur rest till Rio de Janeiro? Äventyrslust och kanske flyr hon från sitt liv i Istanbul. Äventyrlighet får hon sannerligen uppleva:

Det gick inte en dag utan skottlossning. Antingen handlade det om konkurrerande gangsterligor som var oeniga om fördelningen av kokainet, eller så gjorde polisen, som var beväpnad till tänderna, plötsliga razzior i enheter om femtio man, för att markera sitt missnöje med uteblivna mutor.

Özgur bor i en enrummare i en villa på en sluttning mellan regnskogen och slumområdena:

Genom fönstren, som på grund av hettan stod på vid gavel dag som natt, ramlade det in termiter, köttätande ödlor, gräshoppor och kackerlackor med vingar breda som handflator, och ibland till och med vilda katter, som blivit blinda av svält. En gång hade Özgur försökt ta sig in i regnskogen men blivit tvungen att ge upp efter bara några steg på grund av alla rivsår hon fått på händer och i ansikte.

Språk flyter skönt och självklart. Men handlingen är rätt deprimerande. Özgur har förlorat alla sina principer, all sin viljestyrka, all sin självbevarelsedrift och alla pengar i Rio. Hon har ägnat sig åt stadens amoraliska nöjesliv, hon har förlorat det arbete hon hade, hon har förlorat de vänner och älskare hon haft, hon röker i stället för att äta och när hon får pengar slösar hon genast bort den. Hon vill inte åka tillbaka till sin hemstad Istanbul och frågan är vad hon lever för. Jo för att skriva sin bok.

Aslı Erdoğan är född 1967 till Istanbul. Det är hennes andra roman som översatts till svenska. Den första är Den mirakulösa mandarinen.

Sånt man bara säger av Helena Zweigbergk

2011-01-04T08:33:00.000-08:00

Och sånt man bara säger, det är fraser som “det ordnar sig”. Detta är en roman om relationer, men för en gångs skull inte relationen man-kvinna.

Susanne har lämnat sin sambo och hans tre barn, hon kände sig alltid utanför. Hon bor i sommarstugan ensam med en katt. Katten är inte bara sällskap, den är också ett sätt att bränna sina skepp (sambon och hans barn är allergiska mot katter). Hon vill inte göra något, inte planera något, inte ha kontakt med någon. Hon har fått avgångsvederlag från sitt chefsjobb och kan leva på det ett år, om hon är sparsam. Nu vill hon bara tänka på sig själv: “Vara om mig och kring mig. Vara mjuk och snäll och bara ge mig de enkla ting jag vill ha just för stunden. Och jag vill bara ha enkla ting. Sådant som går att äta och klappa och sova i. --- Jag har gjort ett val, fullt medveten om vad jag i och med det väljer bort. Som till exempel mina närmaste.”

Men så ringer hennes lillasyster Louise och behöver hjälp och förväntar sig at Susanne som vanligt ska ställa upp. Louise ska bli vräkt från sin lägenhet, eftersom hon inte kunnat betala hyran, och hennes son Jonas behöver bo hos Susanne “bara några dagar”. Och så kommer tonåringen Jonas: håglös och odräglig. Han sitter framför TV:n, han lyssnar på sin ipod, han klagar på maten men vill inte göra någon mat själv el ens säga vad de ska köpa hem. Han tycker det är kallt och mörkt och läskigt på landet. Han har hoppat av skolan, den är “tråkig och meningslös”. Både Susanne och läsaren blir irriterad på honom. Men samtidigt är han rädd och ledsen, han längtar till sitt hem som inte längre finns och väntar på att mamma ska ringa och säga att hon ordnat det för dem. Men vad Louise inte berättat är att hon planerat att Jonas ska stanna hos sin moster i flera veckor. Eller att hon fått socialbidrag till hyran men att hon använt pengarna till annat.

Susanne och Louise verkar cementerade i sina roller som präktig storastyster och strulig lillasyster.
Louise är den slarviga, den som ständigt lånar (utan att betala tillbaka) , men som ser sig som kreativ och samtidigt föraktar sin småborgerliga och ordentliga storasyster.
“Jag kan inte fatta varför inte jag och Jonas inte ska få leva det goda livet, som alla andra verkar göra. Varför ska vi få den sämsta lotten? Jag kan inte gå med på det.”

Så Susanne, som ju inte har några egna barn, ska ställa upp. Och gamla pappa kan väl sälja sin lägenhet och ge Louise pengarna.

Susanne är den ordentliga och duktiga, som blev chef men ändå känner sig misslyckad:
“Jag är så dålig på att tillhöra. Hela mitt liv har jag försökt på olika sätt. Det vill sig aldrig riktigt. Kanske är det därför jag har varit så mycket chef. Jag kan vara duktig och jag behöver vara för mig själv. Men när jag flyttade ut på landet tänkte jag strunta i att försöka tillhöra någonstans. Jag tycker det är krångligt med andra människor.“

Men hur irriterande Jonas än är med sin självklara inställning att omvärlden är skyldig honom och hans mamma att hjälpa dem samtidigt som de blir sura för att hjälpen aldrig räcker och sin kritik mot Susanne för att hon är beskäftig och överlägsen, så blir Susanne ändå känslomässigt engagerad: “Han har krupit in i mitt hjärta. Inte genom att prestera någon egentlig egenskap eller i ärlighetens namn någon speciellt påfallande charm.”

Jag tycker von Zweigbergk skriver bra. Människorna är levande och trovärdiga, Susanne (berättarjaget), Louise, Jonas, pappan/morfadern. Jag hoppas att Susanne ska kunna sätta gränser, sluta vara en besserwisser och ändå kunna hjälpa Jonas. Den är lättläst och man vill absolut veta hur det ska gå, trots att det inte är någon spänningsroman. Människor och deras relationer är tillräckligt spännande.

En tvångsmässigt positiv bibliotekarie: Ich bin ein Bibliothekar!

2010-12-18T07:07:00.000-08:00

Jag har läst Ich bin ein Bibliothekar! av Christer Hermansson (själv bibliotekarie). Trots titeln är boken på svenska.

Berättarjaget är fast besluten att tänka positivt, såväl om sig själv som om andra. Han heter Oliver Cromwell Johansson. Hans far beundrade Oliver Cromwell över allt annat.

Jag hoppas att du, min son, i ditt liv ska visa samma äkta och religiösa känsla som Oliver Cromwell, och inte bli en ärelysten hycklare som så många andra i detta avlånga land.

När man läser boken undrar man om Oliver är mycket naiv el om han just är en ärelysten hycklare.

När en ny chef, Eva Larsson, tillträder och vid ett allmänt möte frågar om någon vill berätta om varför den är bibliotekarie så viftar Oliver ivrigt och håller sedan följande tal:

För mig är allt i biblioteket verksamhet väsentligt. Jag tror på lärdomen. Jag tror på kunskapen. Och jag tror på människan. I biblioteket ska vi låta henne växa och blomma ut. Här finns vetande samlat i böcker, tidning och tidskrifter, och i olika databaser också för den delen. Jag tror på mångfalden. Jag tror på allt. Och jag tror på dig, Eva Larsson!

Efter detta flummiga tal blir det alldeles tyst, vilket Oliver tolkar som att hans kolleger håller med honom. I själva verket tycker de han smörar inför nya chefen.

Senare träffar Oliver några kollegor på puben men han dricker inte öl utan apelsinjuice. “Jag dricker inte alkoholhaltiga drycker. Jag är lycklig ändå, jag är ju bibliotekarie.”

Oliver blir liksom de andra kallad till ett enskilt samtal med den nya chefen. Trots att hon avtalat tid med honom sitter hon i telefon och låter honom vänta:

Jag tänkte att det var generöst av bibliotekschefen att låta mig sitta därinne och störa trots att hon hade ett viktigt telefonsamtal.

Oliver blir sedan fråntagen sitt arbete i informationsdisken och i stället får han ta hand om en föreläsningsserie, dvs han ska boka föreläsare som Eva Larsson valt. Trots att arbetet i informationsdisken är det han trivs bäst med, blir Oliver inte besviken eller upprörd utan tar även detta positivt och protesterar inte. Men senare får han migrän.

Ännu ett exempel på Olivers positiva (el smörande) sätt:

"Utan dig här i biblioteket så hade det varit mindre dynamiskt i gruppen och absolut tråkigare. Din glädje och fackliga entusiasm smittar av sig på oss andra." - "Oliver, jag önskar jag kunde säga detsamma om dig!" Och så skrattade Brynjar på sitt karakteristiskt bullriga och hjärtliga vis. Han är verkligen en fin människa. - "Tack, Brynjar, sade jag. Tack.”

Den övriga personalen är misstänksam mot Eva Larsson och blir än misstänksammare när hon presenterar en konsult som ska hjälpa till med omorganisering av biblioteket. Men Oliver är ständigt lika positiv och skriver t o m en slags hyllningsdikt till Eva Larsson på tyska. Den börjar så här:

Ich bin ein Bibliothekar

Und ich will Ordnung haben

Under läsningen grubblar jag på om författaren menar att Oliver verkligen är så naiv och aningslös som han verkar, eller om det i själva verket är en noga uttänkt strategi för att aldrig komma i konflikt med någon. Kanske har författaren träffat på en eller flera som Oliver under sitt yrkesliv.

Här sjunger författaren själv sången “Ich bin ein Bibliothekar!”

Mitt liv som pojk av Roald Dahl

2010-11-24T17:39:00.000-08:00

Roald Dahl är berömd för sina barnböcker och sina rysarnoveller. Den här boken är självbiografisk. Den är mycket lättläst, passar för barn från ca 12 års ålder, men barnen får inte vara för känsliga. Dahl (född 1916) växte upp i en tid när man inte pjoskade med barnen. Operationer utan bedövning och aga med rotting. Både hans far och hans mor kom från Norge men bodde i Storbritannien. Hans far hade sina idéer:

“Varje gång min mamma blev med barn väntade till det var ungefär tre månader kvar tills barnet skulle födas - då deklarerade han att det var dags att börja med de ‘underbara promenaderna’. Dessa under bara promenader gick till så at han tog med mamma till ovanligt vackra platser ute på landet, där han promenerade omkring tillsammans med henne en timme eller så varje dag, så att hon skulle kunna insupa de praktfulla omgivningarna. Hans teori gick ut på att om en gravid kvinna hela tiden bereddes möjlighet att se det sköna som naturen skapat, så skulle det vackra på något vis överföras till det ofödda barnet sinne för det sköna.”

Låter bra, oavsett om det fördes över till barnet verkar det som modern fick det trevligt. Fast jag tycker han skulle tagit med henne på konstutställningar och konserter också.

Hans far var inte alltid så klok tyvärr. Han hade en fix idé att de engelska skolorna var de bästa i världen, långt bättre än de norska. Alltså måste hans barn gå i sådana skolor. Jag tycker inte han hade rätt. Tvärtom uppmuntrade de engelska skolorna till sadism. Rektorn agade de barn som lärarna klagade på. En lärare hade alltid rätt, det tjänade ingenting till att förklara och försvara sig. De äldre pojkarna hade också rätt att befalla de yngre att passa upp på dem och slå dem om de tyckte de inte gjort rätt.

“Andra rappet sved värre än de första och det berodde antagligen på att mr Coombes (rektorn) hade övat och var bra på att sikta. Det är illa nog när rottingen träffar på frisk hud men när den träffar på ett ställe som redan är skadat och mörbultat blir smärtan ohygglig.”

En ordningsman kallades boazer. “En boazer kunde ge en stryk för tusentals, futtiga små förseelser - för att man hade råkat bränna vid brödet när man rostade det åt honom, för att man inte hade dammat ordentligt i hans läsrum, för att man hade misslyckats med att få fart på brasan i sagda rum på grund av att man inte velat spendera halva sin veckopeng på braständare, för att man kommit för sent till uppställningen, för att man pratat under läxläsningen på kvällen, för att man glömt att byta till innetofflor klockan sex. Listan var oändlig.”

De yngre pojkarna och uppassarna kallades fags. Den som var förste boazer kunde tvinga vilken pojke som helst på hans elevhem att utföra minsta befallning. Han kunde stå varhelst han behagade i huset, i korridoren, i omklädningsrummet, ute på gården och vråla: “Fa-a-a-ag!” allt vad han orkade, varpå varenda fag i huset genast släppte vad han hade för händer och rusade raka vägen till den plats varifrån vrålet kom. Det utbröt alltid vild panik när ropet “Fa-a-a-ag!” ekade genom korridorerna, för den pojke som kom sist fick alltid utföra vad det nu än var för simpel eller otrevlig uppgift som ordningsmannen hade i beredskap.”

När Dahl en gång kom sist fick han i uppdrag att värma ordningsmannens plats på muggen. Toaletterna var belägna utomhus och iskalla på vintern. Det första båset var reserverat för boazers och där fick nu Dahl sitta på sitsen (sen han torkat bort frosten) och värma upp den så boazern skulle slippa frysa om rumpan. Det gjorde han så bra att han fick bli boazerns faste rumpvärmare. Han lärde sig att ta med en bok.

Så småningom fick Dahl iaf lämna skolan och bege sig ut i yrkeslivet. Han ville resa ut i världen och fick till slut tjänstgöring i Östafrika. En som varit där skildrade hur det gick om man blev biten av en svart mamba, man vred sig i kramper, fick fradga runt munnen och dog inom en timme. “Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick komma dit”.

Jag tycker boken var trevlig att läsa. Det var roligt, informativt och ibland lite ruskigt. Den uppfostran som de engelska pojkarna fick i internatskolor var troligen perfekt för blivande imperalister.

Boken utkom 1984 på engelska som Boy, och översatt till svenska 1987. Det finns en fortsättning som handlar om Dahls vuxna liv, bl a som flygare under andra världskriget: Soloflygning.

En scharlakansröd sång av Mariama Bâ

2009-09-09T17:43:00.000-07:00

I Senegal träffas och förälskar sig Ousman och den franska diplomatdottern Mireille. Ousmans far är krigsinvalid och familjen är alltså rätt fattig. Mireilles familj är rik. Därtill kommer olika kulturer, religioner och hudfärg. När Mireilles far upptäcker att hon är kär i en neger, skickar han hem henne till Frankrike.

Men Mireille är envis. Hon är fast besluten att gifta sig med Ousman så fort hon blir myndig. Under de närmaste fyra åren ägnar hon sig åt studier, studentuppror och sexuella förbindelser, men hon är fortfarande kär i Ousman. Och efter fyra år reser han till Frankrike för att gifta sig med henne och tar med henne till Dakar.

Innan dess funderar han på skälen emot att gifta sig med en vit kvinna, en tubab. ”Skulle han våga? De dödas ogillande ansikten förvreds av förakt. Deras minne protesterade. Hämndens åska mullrade. Skulle han våga? Att välja sin hustru utanför gemenskapen var en högförrädisk handling och han hade blivit lärd: Gud straffar förrädarna.” Hans mor kommer inte att acceptera det. Och inte heller hans kamrater, så här säger en: ”Blandäktenskapens tid måste vara förbi. Sådana giften kunde försvaras under kolonialsystemet då de Negrer det gällde kom upp sig i samhället genom sina förbindelser med Vita kvinnor. Man bör välja sin hustru bland sina egna. Dessa Via är rasister. Deras humanism av igår var bara lockbete, vapen för en skändlig utsugning att söva vårt medvetande.”

Fadern, den fromme muslimen Djibril, accepterar stoiskt giftermålet, eftersom denna kvinna samtyckt till att övergå till islam. Men modern Yaye Khady rasar: ”En tubab kan inte vara en riktig svärdotter. Hon kommer bara att ha ögon för sin man. Vi spelar ingen roll för henne. Jag som drömde om en svärdotter som skulle bo här och överta hushållet, jag råkar ut för en kvinna som tänker ta ifrån mig min son. Jag kommer att få gå i köket tills jag stupar.”

Mireille och Ousman får arbete som lärare i Dakar och därigenom tjänstebostad. Men Mireille slipper inte sin svärmors ständiga besök och matlagning (hon föraktar Mireilles franska mat). Och Ousman tar alltid sin mors parti, han är aldrig lojal mot sin hustru. Ofta kommer hans vänner oinbjudna och äter och dricker och skräpar ned. Mireille tycker att de kan vänta tills de blir inbjudna, men så gör man inte i Afrika. En kvinna som är gift med en av vännerna ger henne goda råd. ”Skicka då och då någon vällagad maträtt till Djibril”. Mireille gör så men hånas av sin svärmor för att maträtten inte är tillräcklig riklig, bara lagad på en kyckling i stället för fem. Det är svårt för Mireille att ändra sig och hennes egen man hånar bara hennes försök. Svärmodern säger rent ut: ”Du sitter på min sons pengar. En dag ska jag driva bort dig, på ena eller andra sättet.”

”Ousman ändrade sig inte. Hans vanor, inrotade sedan barndomen, förblev orubbliga. Han föredrog sked framför gaffel. Han kunde sätta sig till bords utan att tvätta händerna.”
”För Ousman var all kompromiss det samma kapitulation. Även när han hade fel var han omedgörlig. Varje kompromiss, varje avsteg föreföll honom som ett uppgivande av sin personlighet.”

Skilda kulturer och den avoga svärmodern bidrar till problem i äktenskapet. Men jag tycker att Ousmans illojalitet, respektlöshet och grymhet mot sin hustru är det stora problemet. Eller ska det kanske också ses som ett kulturproblem, sådana är/blir männen i Afrika pga kulturen?

Man som hatar kvinnor

2008-11-12T16:47:00.000-08:00

Nu har jag också läst denna berömda första del i Stieg Larssons Milleniumtrilogi.

Mikael Blomqvist är en grävande journalist och delägare i tidskriften Millenium. Men nu har han begått ett misstag och dömts till tre månaders fängelse för förtal av finansmannen Hans Wennerström.

Lisbeth Salander är en hacker som arbetar för Milton Security. Hon får i uppdrag att göra en undersökning om Mikael Blomqvist. Den som vill veta är den gamle industrimannen Henrik Vanger. Han ger Mikael ett anbud: Mot en stor summa pengar ska Mikael gräva i ett gammalt försvinnande. Henriks brorssondotter Harriet försvann för 37 år sen vid 16 års ålder. Henrik misstänker att en i släkten mördat henne. Officiellt ska Mikael skriva släkten Vangers biografi. Mikael tackar först nej men summan är hög.

Så småningom blir också Lisbeth inkopplad på fallet.

Romanen behandlar kvinnomord och skumma finansaffärer. Det känns som författaren har en avsikt med romanen, att avslöja finansspekulationer och kritisera okritiska ekonomijournalister.

Lisbeth har ingen social kompetens men är ett geni på datorer. Men hon är väl mycket stålkvinna, trots att hon inte ens genomgått gymnasiet kan hon perfekt engelska och tyska.

Sen irriteras jag lite av Mikael Blomqvists förmåga att få kvinnor att falla
som furor för honom utan att han ens behöver göra något aktivt.

Titeln utlovar att romanen ska behandla kvinnomisshandel och kvinnomord och det gör den också, men mera i förbifarten.

Tre år efter alla andra läser jag denna. Jag är alltid lite rädd när det blir en sådan hype om en bok, att den ska bli en besvikelse. Och det blev den också, även om jag tyckte den var intressant och spännande. Och kul med en sån annorlunda hjältinna som Lisbeth Salander. Men så fantastisk som den haussats upp kunde jag inte tycka att den var.

Patient 67 av Dennis Lehane

2008-08-27T16:58:00.000-07:00

Efter att ha sett filmen "Mystic River" byggd på Lehanes roman "Rött regn" misstänkte jag att han var en intressant författare. Och nu har jag läst "Patient 67" och är övertygad.

Polisen Teddy Daniels och hans nya kollega Chuck Aule reser med båt till ön Shutter Island. Där finns ett fängelsesjukhus för galna mördare. De ska undersöka försvinnandet av en patient, Rachel Solando. Hon har rymt men det finns inget sätt att fly från ön. Ända har ingen hittat henne. Det vimlar av vårdare och vakter och det förefaller omöjligt att hon skulle kunnat rymma utan hjälp. Är det någon av personalen som gömmer henne? Är hon död? Har hon någonsin funnits?

Teddy har två orsaker till att undersöka förehavandena på ön. Dels har han fått i uppdrag av en senator att kolla upp ryktena att förbjudna experiment utförs på patienterna. Dels har han hört att mordbrännaren Andrew Laeddis finns där. Laeddis tände eld på huset där Teddy och hans fru Dolores bodde, och Dolores omkom i branden för två år sedan. Teddy har fortfarande inte kommit över det och tänker döda Laeddis.

Inne i Rachels rum finns ett kryptiskt meddelande som avslutas med ”Vem är nr 67?” Det finns bara 66 patienter på ön. Iaf officiellt.

Teddy litar inte på någon utom sin kollega Chuck. Förutom av sina inre demoner plågas Teddy av migrän och mardrömmar. Snart undrar han om han ens kan lita på Chuck. Och kommer han någonsin att slippa iväg från ön?

Det är en spännande roman med oväntat slut. Det handlar inte bara om ett mysterium utan om sorg, skuld och galenskap.

Veronika bestämmer sig för att dö, del 2

2008-07-13T17:11:00.000-07:00

Ibland vill man protestera. Nej, allt löser sig inte för att folk får leva ut alla sina mer el mindre perversa sexfantasier! Nej, vissa hämningar behövs. Skam och skuld hör till om vi ska ha samvete och civilisation. Nej, bara för att man lever ett vanligt konventionellt liv betyder det inte att man är en tråkmåns som är död inombords.

Här är några citat ur boken:

”Det var Gud som skapade denna förvirring, med all fattigdom, orättvisa, vinningslystnad och ensamhet. Hans avsikter var säkert förträffliga, men resultatet är inget att skryta med. ”

”Hon sa att hon varken var lycklig eller olycklig och därför stod hon inte ut längre.”

”Galen är den som lever i sin egen värld. Som schizofrena, psykopater och amniker. Med andra ord, folk som är annorlunda.”

”Jag vill fortsätta vara galen och leva mitt liv som jag vill, inte så som de andra vill.”

”Här inne kan alla säga vad de tänker och göra vad de vill utan att behöva bli kritiserade; de är ju ändå på ett mentalsjukhus.”

”Just därför att hon alltid hade tyckt att allt var strunt hade hon också accepterat allt som livet hade bestämt åt henne.”

”Galenskap är oförmåga att kommunicera sina tankar. Som om du befann dig i ett främmande land och såg allt, förstod vad som pågick omkring dig, men inte kunde förklara dig eller få hjälp, för du förstod inte språket som de talade där. Så har väl alla känt någon gång. På ett eller annat sätt är vi alla galna.”

”När jag tog tabletterna ville jag döda någon som jag avskydde. Jag visste inte att det fanns andra veronikor i mig som jag skulle kunna älska. Vad får en människa att avsky sig själv? Kanske feghet. Eller den eviga rädslan att ha fel, att inte göra vad de andra förväntar sig.”

”Hon gav alla sina vänner intrycket av att vara en förebild som de borde avundas – och gjorde av med det mesta av sin energi på att försöka leva upp bilden hon hade skapat av sig själv. Av den anledningen hade hon aldrig ork att vara sig själv – en människa som, precis som alla andra i världen, behövde andra människor för att vara lycklig. Men andra människor var så svåra!”

”Veronika hatade allt, men framför allt hatade hon hur hon hade levt sitt liv – utan att någon endaste gång upptäcka de hundratals andra veronikor som bodde i henne och som var intressanta, galna, nyfikna, modiga och oförskräckta.”

”Om du vill slippa att hamna i trångmål dela alltid på ansvaret, hade hans far lärt honom, också han en läkare som hade haft flera dödsfall på sitt samvete, men aldrig några problem med myndigheterna.”

”På samma sätt som fängelserna aldrig fick fångarna att bättra sig, utan bara lärde dem att begå fler brott, gjorde vårdanstalterna så att patienterna vande sig vid en overklig värld, där allt var tillåtet och ingen behövde ta ansvar för sina handlingar.”

”Den här enkelspåriga kvinnan skulle ändå aldrig förstå vad han talade om, hon var inte intresserad av att diskutera galenskap i ett filosofiskt perspektiv – trots att hon visste att hennes dotter hade gjort ett allvarligt försök att ta sitt liv och legat i koma.”

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho

2008-07-12T07:49:00.000-07:00

Någon skrev att Coelho skriver böcker för folk som inte tycker om att läsa. Kanske för dem som är mer intresserade av levnadsvisdom än litteratur. Nu har jag iaf läst Veronika bestämmer sig för att dö.

Den unga och vackra Veronika bestämmer sig alltså för att begå självmord. Men varför? Inte depression utan för att livet var tråkigt och skulle bli ännu tråkigare när hon blev äldre och hon kände att hon inte kunde göra något åt världens elände

”Det var inte av brist på kärlek som hon tog sitt liv. Det var inte av brist på tillgivenhet från familjen, av ekonomiska problem eller på grund av någon obotlig sjukdom.” Veronika dör dock inte utan hamnar på mentalsjukhuset Villete. Hon får veta att hennes hjärta tagit obotlig skada och att hon kommer att dö inom några dagar.

På några dagar lär sig Veronika det hon inte lyckades förut: Hur man ske leva.

Enligt dr Igors teorier beror många själsliga sjukdomar på att människorna inte lever ut sina sexuella fantasier. Känns lite 30-talet för mig, D H Lawrence och Wilhelm Reich. När har vi levt så frigjort sexuellt som nu? Och ändå mår folk dåligt. Nej, jag tycker Coelho förenklar här.

Är det en bra roman? Nej, inte egentligen. Författaren predikar för mycket och hans personer är inte realistiskt beskrivna, känns mer som språkrör för författarens åsikter. Men trots detta är boken intressant att läsa.

Coelho strör många tänkvärda ord omkring sig.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

2008-07-02T18:22:00.000-07:00

Vi måste prata om Kevin är skriven av den amerikanska författarinnan Lionel Shriver. Hon ändrade sitt förnamn från Mary Ann till Lionel för att hon ansåg att män hade det lättare än kvinnor. Romanen består av många långa brev från Eva till hennes man Franklin som hon inte längre lever med. Det är många gånger de borde ha pratat om Kevin, men de har bara grälat om Kevin.

Deras son Kevin har dödat flera klasskamrater och en lärare. Varför? Var det föräldrarnas el närmare bestämt moderns fel?

Eva och Franklin var en gång ett lyckliga och förälskade. Livet var perfekt, enligt Eva. Men Franklin var mindre nöjd. Dels gillade han inte att Eva reste ifrån honom så ofta. Dels ville han ha barn. Eva var tveksam. Hon ville inte avstå från sitt arbete. Hon hade startat ett förlag som skrev guideböcker och därför reste hon runt i hela världen. Men när Franklin en dag blir försenad i timmar (detta var före mobiltelefonernas tid) drabbas Eva av skräcken att förlora honom så som hennes mor förlorade sin man, som dog i kriget innan Eva föddes. Eva vill i så fall ha något kvar av Franklin. Så hon beslutar sig för att skaffa barn. Men så fort hon blivit gravid så ångrar hon sig. Hon känner sig ockuperad av en alien. Alla hennes småaktiga och narcissistiska anledningar till att inte skaffa barn finns fortfarande (extra jobb, mindre tid för bara Franklin och hon, tvungen att gå på föräldramöten, att bli en kossa och aldrig bli lika smal och vältränad som före graviditeten, att hennes resande skulle bli begränsat, tristess, småbarn är tråkiga, social degradering, ingen tar en småbarnsmamma på allvar). Hon känner sig upprorisk när Franklin tycker att hon inte ska drick vin längre; hon vill inte avstå från någonting.

När Kevin föds är Franklin överlycklig men Evas onda aningar besannas. Kevin vill inte dia, och hemma med henne skriker han hela tiden. Så fort hans far kommer hem slutar han skrika, och Franklin tror att Eva överdriver. Alla barnflickor slutar snabbt och till slut beslutar Eva sig motvilligt för att själv ta hand om Kevin. Här säger Eva vad hon tycker till barnet i spjälsängen: ”Pappa har du lyckat föra bakom ljuset, men jag vet var jag har dig. Du är en liten skit, eller hur? Mamma var lycklig innan lilla skrikhalsen Kevin kom, du vet va? Och nu vaknar mamma varje dag och önskar att hon vore i Frankrike. Mammas liv är för jävligt, visst är väl mammas liv för jävligt? Vet du att det finns dagar mamma hellre skulle vilja vara död? Hellre än att lyssna på ditt vrålande en enda minut till, finns det dagar då mamma hellre skulle vilja hoppa från Brookklyn Bridge”. Kevin verkar konstant vresig och missnöjd, även när han inte skriker, och är inte intresserad av något. Vid två års ålder talar han för första gången. Eva har för att försöka dra honom ur hans ständig apati satt på ett barnprogram på TV:

”Ja tickintom de.”

Vad sa du?

Ja tickint om de.

Kevin, vad tycker du om?”

Det kunde han inte svara på varken då eller senare.

”Lilla hjärtat? Vad är det du vill ta bort?

Han slog med handen mot TV:n. Ja tickintom de. Täng av.

Eva stänger av och tänkte Herregud han har god smak.

”Kevin, vill du ha en kaka?

Ja hatar kakor.

Kevin, ska du prata med pappa när han kommer hem?

Inte fall ja’nte vill.

Kevin, kan du säga mamma?

Nej.”

Det visar sig att Kevin tycker illa om det mesta. Enda gången han visar någon glädje är när han får förstöra något eller göra någon illa. Eva anser att Kevin är illvillig. Franklin vägrar att inse att hans dröm om det lyckliga familjelivet inte kan infrias. Kevin är för liten, han förstår inte bättre, han är som alla pojkar. Eftersom Kevin visar sig så likgiltig för det mesta, är det svårt att straffa honom och Eva känner sig maktlös.

Vid fyra års ålder börjar Kevin härma vad de vuxna säger genom att upprepa tonfallet och säja ”njänjänjä”. ”Jag smällde till honom. Inte särskilt hårt. Han såg lycklig ut. Franklin, han började bli högljudd. Folk hade börjat vända sig om. Nu började Kevin gråta. Hans tårar kom lite för sent enligt min uppfattning. Jag påverkades inte. Jag lät honom gråta. Herregud, det var ju bara en liten dask. Vilken liten skådespelare.”

Eva är ingen sympatisk person, hon är cynisk, egoistisk och arrogant. Men hon försöker vara en god mamma genom att säga och göra de saker som en god mamma ska. Hon säger också ”Jag älskar dig” till Kevin, vilket är en lögn han genomskådar och härmar med ”njäNJÄnjänjä”. I breven framför Eva äntligen utan mothugg att hon alltid varit övertygad om att Kevin var ett monster och att Franklin mer älskade idén om den friske, lycklige sonen än den verklige Kevin som han aldrig förstod.

Om Kevins brist på empati: ”Att se någon få magen uppskuren på bio är svåruthärdligt om man på någon nivå tänker att det är man själv som utsätts för tortyren. Men Kevin hade upptäckt hemligheten: inte bara att det inte var på riktigt, utan att det inte var han. Genom åren har jag iakttagit Kevin när han tittat på halshuggningar, lemlästning, spöslitning och korsfästelser, och människor som fått magarna uppskurna, spetsats på pålar eller fått ögonen utstuckna, och jag har aldrig sett honom rygga tillbaka. För han kan knepet. Om man vägrar identifiera sig, är splatterfilmer inte mer uppskakande än att tita på när ens mamma gör biff Stroganoff.” Är det såna filmer och TV-program som föräldrar tittar på med sina barn i USA?

Trots allt tvingar hon sig att besöka honom i ungdomsfängelset. Kevin ångrar inget utan är stolt över sin berömmelse. Alla andra unga mördare är bara klåpare, enligt honom. Kevin beklagar sig över att en trettonårig mördare som anlänt till fängelset och tror att han är någon:

”Ett äldre par i lägenheten bredvid hans hade klagat över hur högt han spelade The Monkees på sin stereo klockan tre på morgonen. Helgen därpå hade parets dotter funnit föräldrarna i sina sängar, uppsprättade nerifrån och upp. Så förskräckligt, sa jag. Jag begriper inte hur någon fortfarande kan lyssna på The Monkees.”

”Jag kunde konstatera att denna trettonåriga uppstickare stulit rampljuset på Claveracks, och at detta faktum plågade vår son. Det verkar som om du och jag inte hade behövt vara så oroliga för hans brist på ambition.”

När hon går säger Kevin: ”Du kanske lurar grannarna och vakterna och Jesus och din senila morsa med dina gullegullbesök, men mig lurar du inte. Fortsätt bara om det är guldstjärna du vill ha. Men släpa fan inte hit ditt jävla arsle för min skull. Sedan tillade han: ’För jag hatar dig.’ Jag hade någon sorts föreställning om vad jag borde svara: ’Alltså, jag vet att du inte menar det där’, fast jag visste att det gjorde han visst. Eller: ’Jag älskar dig i alla fall, unge man, vare sig du vill det eller inte’. Men på något sätt förstod jag att anledningen till att jag, denna för övrigt vackra, ovanligt milda decembereftermiddag hamnat i ett smaklöst, alldeles för varmt rum som luktade busstoalett, var att jag valt just sådana färdiga fraser. Så i stället svarade jag i samma opersonliga ton: ’Jag hatar ofta dig också, Kevin’, och vände på klacken.”

En gång när Kevin var 14 år försöker Eva komma honom närmare genom att de ska tillbringa en dag tillsammans och avsluta den med middag på restaurang. Den blir förstås inte alls som hon tänkt sig. Kevin lockar henne att prata om vad hon ogillar med USA. Hon breder ut sig om hur bortskämda, skrytsamma, okunniga och överlägsna amerikanerna är. Den intelligente Kevin påpekar att vad hon säger bevisar att hon själv har alla de där egenskaperna. Betr julen säger Kevin: ”alltså ni vill behålla klapparna och den högprocentiga äggtoddyn men skippa bönerna och den långtråkiga mässan. Dra fördel av det goda utan att behöva betala med resten av skiten. Det kan man kanske säga, medgav jag försiktigt. I vid mening har jag försökt göra det i hela mitt liv. Okej, så länge du slipper undan med det, sa han kryptiskt. Jag är inte så säker på att det alltid kommer att gå.” I efterhand förstår man att han redan då planerade sitt gruvliga dåd, delvis som en hämnd på sin mor.

Inför en skoldans oroar sig skolledningen och föräldrarna för att något ska hända och diskuterar säkerheten i ett möte. ”I ett land med femtio miljoner skolbarn var dessa dödsskjutningar statistiskt sett oviktiga, och jag kommer ihåg att jag kom hem efter det där mötet och beklagade mig över att lärarkåren överreagerade. De hade gnällt över det faktum att det inte fanns tillräckligt mycket kvar av budgeten för att bekosta metalldetektorer, medan de tränade en hel kader av vakter i att muddra varenda unge vid ingången. Och jag gav utlopp åt en del liberal indignation (vilket alltid väckte din motvilja). Det är klart, i åratal har svarta ungdomar och latinamerikanska ungdomar skjutit varandra i pissdåliga skolor i Detroit, argumenterade jag vid en sen middag den kvällen, och det säger man så där i förbigående. När några vita ungdomar, medelklassungdomar, överbeskyddade, med egen telefonlinje och TV på rummet i någon villaförort blir skjutglada, blir det plötsligt en nationell katastrof.”

Just den tiden inträffade den ena skolmassakern efter den andra.

Eva exploderar efter TV-nyheterna: ”Men herregud, någon unge kallar honom bög eller knuffar honom i korridoren och plötsligt är det bara åh, åh, jag tänker skjuta hela skolan, jag står inte ut. Jag blir galen! När blev amerikanska ungar så pjoskiga?

Ja, man måste verkligen fråga sig, instämde du, varför de inte bara går ut på skolgården och slåss lite?

De kanske smutsar ner händerna. Jag vände mig till vår son just som han gled förbi på väg till köket; han hade tjuvlyssnat , vilket han föredrog framför att delta i samtal.

Kevin, brukar aldrig pojkar på din skola lösa sina tvister med vanligt gammaldags knytnävsslagsmål? Kevin stannade och betraktade mig. Han måste alltid överväga ifall något jag frågade honom var värdigt ett svar. Val av vapen, sa han till sist, är halva fajten.

Vad ska det betyda?

Woodham är svag, lönnfet och impopulär. Knytnävar ger låg utdelning. En tjockis har mycket bättre odds med ett 30-millimeters skjutvapen. Smart drag.

Inte precis smart, sa jag upprört. Han är sexton år. Det är gränsen i de flesta stater för att dömas som vuxen. De kommer att kasta bort nyckeln.

Och? Sa Kevin med ett avmätt leende. Killens liv är redan över. Hade roligare medan det varade än de flesta av oss någonsin kommer att få. Kul för honom.

Ta det lugnt, Eva, avbröt du när jag spottade och fräste. Vår son retas med dig."

Men Kevin menade precis vad han sa. Han la också sin mors ord på minnet; han genomförde massakern tre dagar innan han fyllde 16 år.

Romanen är mycket spännande, trots att man från början "vet hur det går", och Eva skonar varken sig själv eller andra i sina brev. Hon försöker får svar på varför Kevin gjorde detta och om det var hennes fel, för att hon inte förmådde älska sin son. Eller var det Franklin, för att han älskade sin son för blint?

Romanen ställer viktiga, ibland obehagliga frågor:

- Älskar alla föräldrar sina barn? Varför älskar de dem redan innan de föds, är det inte mer idén om ett barn än det verkliga barnet som de älskar då?
- Finns det mödrar som inte älskar sina barn? Är det skadligt för barnen? Borde en del kvinnor aldrig skaffa barn?
- Är en del barn födda onda barn, som i själva verket inte går att älska? Eller har de blivit det, genom miljön, dvs främst föräldrarna?
- Vad gör man med ett barn som verkar vara en sadistisk psykopat? Det går ju inte att låsa in det innan det begått ett brott och man har bevis för det?
- Beror skolmassakrerna på att unga imiterar andra unga och vill överträffa tidigare mördare? Beror de på mobbning och utanförskap? Eller på att dagens bortskämda ungdomar inte klarar av motgångar?
- Vill vi alla titta på och prata om våld, som Kevin påstår?
- Hur får vi barnen att göra som vi vill, hur utvecklar vi deras samveten? Genom att de älskar oss och därför vill (fast ofta inte kan) göra som vi vill. Men om barnet inte älskar sina föräldrar? Genom att dra in förmåner? Men om barnet inte bryr sig?

Ja, det är sannerligen en hemsk historia. Men samtidigt, som framgår av citaten, med en viss svart humor. I en intervju berättar författarinnan att medan hon skrev boken blev hon själv övertygad att hon inte skulle skaffa några barn. Hon s a s skrämde sig själv.

Curlingföräldrar och servicebarn av Bent Hougaard

2008-06-30T09:45:00.000-07:00

Författaren polemiserar mot b la Jesper Juul (Ditt kompetenta barn) Mycket tändvärd bok och jag tycker författaren har rätt. Här kommer en del utdrag ur boken:

Föräldrar vill att barnen ska bli lyckliga och tycker om att umgås med barnen, och lära dem nya saker. Men det är inte så roligt att uppfostra. Uppfostran innebär missnöje från barnen och konflikter. Vi vill gärna tro att vi tala barnen till rätta.

Livet är inte ett mysterium som ska lösas - det är en realitet som ska upplevas.

Utgångspunkter:

Vi vet inte säkert hur barn under 4 år tänker, men vi vet att de tänker annorlunda än vuxna

Små barn är inte små vuxna, däremot små människor

Straff eller konsekvens

Straff vill inte nutidens föräldrar använda. Men det som vi kallar konsekvens upplevs av barnen som straff.

Uppfostran börjar i tvåårsåldern. Då har barnet fått ett språk och kan förstå vad som händer.

Barn är nyfikna och utforskar sin omvärld. Det är naturligt för dem och vi bör alltså försöka att inte bli arga. De testar inte medvetet våra gränser. De driver oss inte till vansinne med avsikt. Men vi måste lära barnen livets spelregler och att ta hänsyn till andra.

Många föräldrar vet inte vad de får göra. Får man ta ifrån barnet en förmån? Får man skälla på barnet? Får man skicka in det på rummet? Kan det vara skadligt för barnet?

Det är fel att se på barn som vuxna med samma rättigheter som vuxna. Barn är inkompetenta, det är därför det behöver vuxna som tar hand om det och lär det hur man ska göra.

Barnen är på vardagarna mer tid med daghemspersonalen än med sina egna föräldrar. Det finns kvantitetsgaranti (platsgaranti) men ingen kvalitetsgaranti. Personalen ska klara av mer och mer med färre resurser.

Hur vi ser på barnen

Barnen ska ha frihet. De ska få bestämma själva vad de vill göra. De ska bestämma när de vill äta, vem de vill leka med, om de ska vara ute el innte etc.

Vuxna identifierar sig för mycket med barn känslomässigt och tror därför att barn tänker som vuxna. Barn är inte och ska inte behöva vara kompetenta, de behöver däremot kompetenta vuxna.

Hougaard tar exemplet med pojken Jesper som kastar sand på två mindre flickor. När författaren säger till honom svarar han "du bestämmer inte över mig". Förf tog hinken ifrån honom och då sparkade Jesper honom bakifrån. Jesper var orädd och respektlös. Han kom inte från någon familj med sociala problem utan från en medelklassfamilj och mamman var lärare. Han hade inte lärt sig skämmas för att han bröt mot reglerna.

Jag-först-barnen gör bara vad de själva vill, lyssnar inte på de vuxna och tar ingen hänsyn till sina kamrater. När barnen blir små tyranner är det de vuxnas fel.

Små barn tänker konkret och långa förklaringar och diskussioner om varför barnet inte får som det vill gör bara båda parter frustrerade.

Barn är likvärdiga men inte jämbördiga och har inte samma rättigheter som vuxna.

Polemik mot Juul: Barn är inte medfött ansvarsfulla men de har förmågan att lära sig att bli det.

Vi vill göra allt för våra barn

Curlingföräldrar sopar barnens väg fri från alla hinder. Föräldrrarna skjutsar och hämtar till alla möjliga fritidsaktiviteter. Vi skapar servicebarn som vill få allt serverat

Barn tittar mer och mer på teve och spelar dessutom dataspel etc. De blir allt fetare. Zapparbarnen har kunnat välja mellan olika kanaler, dataspel, gameboy etc och ätit chips och druckit cocacola. När de börjar skolan ska de kunna sitta tysta och stilla och bli undervisade, inte underhållna. De är alltför rastlösa för att klara av det.

Föräldrar är ofta inkonsekventa. De säger att de ska göra en sak men gör det inte. Eller att de inte ska göra en sak (köpa godis) men gör det ändå. Då lär de barnen att bara man skriker tillräckligt länge får man som man vill.

Pojkar och flickor
Pojkar vill slåss pga testeronenet. De är också rastlösare än flickor. De behöver mycket fysisk aktivitet.

Barnen får inte veta var gränserna går. När förf var liten visste han precis vad som var förbjudet och vad konsekvenserna var om han gjorde det ändå (om han blev upptäckt). Nuförtiden pratar vi i stället för att handla.

Åtta metoder enligt beteendepsykologi - piska el morot

1) Skicka iväg barnet

2) Straff. Ta bort förmåner, skälla

3) Snabbstraff: Om du gör så, händer si (negativ förstärkning)

4) Utsläckning, ignorera beteendet

5) Elegant avledning

6) Gör problemet större. Om barnet skriker, så skriker man själv ännu högre, men inte på ett argt sätt

7) Beröm det önskade beteendet(positiv förstärkning)

8) Undvik att de omöjliga situationerna uppstår

Nu börjas det!

2008-06-30T08:49:00.001-07:00

Äntligen kan jag breda ut mig så mycket jag vill om böcker. Frågan är förstås om någon kommer att läsa det?